Göteborgsposten – 9 oktober 1868, sida 1

verhand. Utbrottet af folkets hänförelse är obeskrifligt. Det är ett af de ögonblick som en man icke ser många gånger i sitt lif, men hvilka, en gång sedda, aldrig glömmas. Telegrafbyrån är stängd. Korrespondenten omnämner derefter huruledes flera ansedda män begåfvo sig till markisen af Havana (ministerpresidenten Concha) för att förmå denne att, sedan nu Isabellas regering faktiskt vore slut, förekomma blodsutgjutelser emellan de kungliga trupperna och folket. Markisen vidtog också alla i detta afseende erforderliga åtgärder. Markisen och dennes broder, Bourbonernas siste försvarare, hade sålunda på samma gång som dessa utspelat sin roll. Första utbrottet af folkets ursinne gaf sig luft på sådana liflösa föremål, som kunde i någon mån ställas i förbindelse med den afskydda dynastien. Calle de la Reina omdöptes omedelbarligen till Calle de Prim; Plaza del Principe Alfonzo benämnes Plaza de Topeto; från inskriptionen Gran Caf de la Princesa slogos bokstäfverna la och cesa bort med en spade, hvadan butikens namn blef Caf de — Prin—. Sammanbygdt med detta kaf är ett nunnekloster med ett kapell. Detta vetter åt Calle de Alcala och öfver dess dörr är en alfrescomålnirg, i hvilken dess patron, konungen-gemålen, Don Francisco de Assis, framställes i förtroligt samtal med Den heliga Jungfrun och några helgon, hvilka synas tacka honom såsom den frikostige återställaren af denna byggnad. Der fanns äfven en inskription, som omnämnde restaurationen af byggnaden och dennas helgande åt Madonnan. Jag passerade först en gång detta ställe och konungen-gemålens ansigte hade blifvit bestruket med smuts. Då jag en stund senare gick förbi hade hela konungens figur blitvit bortskrapad; då jag slutligen för tredje gången gick der förbi, hade inskriptionen försvunnit och ingenting annat blifvit qvarlemnadt än den oskyldiga madonnan och helgonen, till hvilka ingen hade något horn i sidan. Man kunde ej misstaga sig om hopens känslor. Nationen hade icke så mycket sårats i sina intressen som i sin stolthet; den hade redan för länge sedan lärt att skämmas för sina suveräner. Under nära 50 år ha alla möjliga politiska förordningar blifvit försökta och alla misslyckats, emedan, hvad helst ministrarne fingo lida för dynastiens brott, denna dock sjelf alltid var helig i de lojala spaniorernas ögon. Trohet mot dynastien var den modersmjölk, vid hvilken spanioren uppföddes. Hade bourbonerna blott varit grymma, tyranniska och bigotta, skulle gränser kunnat bli satta för deras makt och en försoning emellan dem och deras undersåter varit möjlig; men det hade nu gått derhän, atten spanior måste höra sin suverän benämnas med alla slags vanhedrande namn och dervid blott kunde sänka sitt hufvud utan att svara. Detta var mera än den lägste tiggare i Castilien kunde fördraga. Hvilken räkenskap nationen framdeles skall komma att aflägga om sig sjelf, så skall den dock aldrig mera behösva att rodna öfver bourbonska furstar. Med undantag af dessa oskadliga, ehuru i vissa fall smutsiga angrepp på liflösa ting, som tillhört kungligheten, var revolutionen i Madrid mycket exemplarisk och på samma gång det fredligaste utbrott af sjelfva folket, som verlden någonsin bevittnat. Från middagstiden till sent på qvällen, fanns i ordets egentliga bemärkelse ingen regering alls i staden. Jag har redan nämnt huru mobben likt bin kröpo in genom hvarje fönster af Palacio de la Gobernacion vid Puerta del Sol och sålunda lyckades inkomma på detta ställe. Jag begaf mig in gemensamt med folket, och både der och i krigsministeriet vid Calle Alcala, gick jag fram och åter i korridorer och trappor, öfverallt sökande en regering, utan att hindras, men också utan att få någon hjelp i mitt sökande. Min afsigt var att få särskildt tillstånd att sända ett telegram till London — ett tillstånd som blott kunde meddelas at militärbetälhafvaren eller juntan. Men ingendera kunde på något ställe anträffas. Slutli