Göteborgsposten – 8 oktober 1868, sida 1

Judarne och lika litet den store profetens anbängare. Och helt naturligt: de känna honom blott till hans stadgar och kunna icke vilja tillbyta sig de kristnas trsostadgar mot sina egna. Det är ej kristendomen, sådan han finnes utpräglad i de särskilda kyrkosamfondens bekännelseskrifter, utan kristendomen i sin kärna, sådan han utgick från den gudomlige mästaren sjelf, de kunna omfatta. Blott denna motsvarar den universela dragning till Gud, som blifvit nedlagd i alla menniskors natur. Och endast af en protestantism, som går tillbaka till kristendomen i hans kärna och omfattar densamma till hans verkliga anda och väsende, kunna de gamla medeltida kyrkosamsunden blifva öfvervunna. . Blott härigenom kan också befrämjas den intensiva tillväxt af Guds rike, som Jesus betecknade genom liknelsen vid surdegen, hvilken en qvinna tog och blandade i tre skäppor mjöl, tilldess det blef alltsammans surt, Derförutan kan det ej genomtränga de kristna folkens seder och samhällslif och derförutan heller aldrig förverkliga det tillstånd af jemväl timlig lycksalighet, som måste uppkomma i samma mån Guds rike är förbanden uti ett folks sinne. Väl kan det icke förnekas, att kristendomen redan åstadkommit en ganska stor förmildring i sederna. Hur mycket stå dock icke de kristna folken fram om vår samtids öfriga folk! Den uti kristenheten verkande heliga andan, som, sedan han en gång blifvit utgjuten, aldrig kunnat förqväfvas, det deltagande för likar, den menniskokärlek, rättvisa, sjelsprofniug och all annan dygd, hvartill man städse i kristendomens namn uppmanat, ha aldrig helt och hållet förfelat sina verkningar. Men medan det Guds riko på jorden, hvilket Kristus kommit att upprätta, varit främmande för tänkesästet, och uti sjellva kristendomens namn jordelifvet blifvit betraktadt såsom blott en förberedelse för det tillkommande, i hvilket först någon rätt gemenskap med Gud vore menniskan förunnad; medan den stora romerska kyrkan satt den evangeliska fullkomligheten icke uti ett verksamt lif för bröderna i Kristi anda, utan i tilibakadragenhet från verlden under ett klosterlifs sjelfpålagda späkningar och iakttagelser, och äfven de protestantiska kyrkosamfunden framställt andaktsöfningarne i en dager, som skulle i dem på fornjudiskt vis Guds egentliga tjenst vara innefattad: — kan icke nekas, att ju ej äfven inom den kristna kyrkan det verksawma I.fvet, så det enskilda som det offentliga, varit uti sin mån stäldt utom gudaktigheten, så att, om bon väl öfvat en restriktiv inverkan, dock intet ledande inflytande kunnat utgå från densamma. Det torde icke behöfva visas, hvilket stort fält härigenom varit lemnadt öppet åt sjelfviskheten och materialismen; och endast detta förklarar det stora insteg i tänkesättet, de kunde få, då uti förra seklet de kyrkliga tvåogsbanden blefvo lossade. Men utaf detta ärhundrades läror näras vi, dess afkomlingar, i viss mån ännu. Förvärf, förslappande sinnesnjutningar och andra detta lifvets ändliga förmåner äro derför, ack så ofta! hela målet för sträfvaudet, jemväl bland dem, som representera odlingen, och icke på kristendomen, utan på en af hans anda föga berörd filosofi bygger man sina frihetsoch samhållsläror. Men ifrån Gud kan man dock icke vika; medvetandet om honom är härtill för djupt inplantadt hos de kristna .olken; och om man väl för ett moment under reaktionens ifver kunnat söka ett nödankare i de gamla troslärorna, kan man dock icke förblifva vid deras torftiga stadgar. Blott i en renad kristendom, sådan som han utgick från den gudomlige måstaren sjelf, skall menskligheten finna frid och tillfredsställelse; blott i ett lefverno i Jesu anda skall menniskan fiona det mål, som är henne värdigt och skänker kraft och ro åt vår ande. I detta kristendomens ljus skall en ny lag upplåta sig för anden, den sedliga ordningens lag, samt en ny kraft, den heliga, gudomliga kärlekens kraft, som är all annan kraft öfvermäktig. I lagar, samhällsskick och folkens alla inbördes förhållanden, för hvilka kristendomen hitintills varit nästan fullkomligt främmande, skall medvetandet af denna lag och denna kraft alltmera kungöra sig. I kristendomen skall msn omsider erkänna den enda fasta grundvalen jemväl för all medborgerlig frihet så väl som för allt menskligt väl, På samma förlag har utkommit en öfversättning af den snillrike franske skriftställaren Paul Janets föreläsningar om Familjen, hvilket arbete blifvit prisbelönt af franska akademien och på originalspråket upplefvat sex upplagor. Det är med sann tilliredsställelse vi anteckna, att denne värderade författare sålunda blir bekant äfven för vårt land och folk. Vi ha lånat så mycket af Frankrikes demimonde-litteratur och förskämda alster; må vi nu jemräl tillegna oss det myckna goda, rena och upphöjda, som äfven den franska litteraturen har att erbjuda, och till hvars område just detta arbete hör genom sin höga moral, sin praktiska tendens och sin glänsande stil. På samma förlag har äfven utkommit 3:dje och 4:de häftena af Populär Estetik af Carl Lemcks, hvilket på samma gång till innehållet goda och utstyrseln prydliga verk vi förut till den bildningssökande allmänheten anmält. Från samma förlagsfirma ha vi jemväl mottagit en af män at facket godt bedömd