Göteborgsposten – 8 oktober 1868, sida 1

Jag uttalade de ord som Mabel lärt mig; han helsade och förde mig med sig. Jag fick anstränga mig för att kunna följa den tyste indierne som ej stannad förrän dagen började gry och vi befunno oss straxt i närheten af en by. Min förare bad mig stanna och närmade sig sjelf försigtigt intill en hydda som stod straxt vid en stor vattenreservoir. Jag såg honom träda in; ett par minuter derefter kom han tillbaka, och efter att försigtigt ha sett sig omkring sade han i det han pekade på hyddan: — Gå ditin, sahib, den är tom och ni skall der finna mat och skydd. Innan solen går ned kommer en flicka, men ifall någon annan närmar sig så göm er och var hela tiden på er vakt. Kom nu, solen skall snart vara uppe och folket börja att röra på sig. Jag inträdde i hyddan. Det var en af de vanliga små boningarne som de infödda bruka. Alldeles utmattad kastade jag mig ned på en hög af halm som låg i ett hörn. Jag hade pistolen i hand. Innnan jag tillslöt mina ögon, läste jag på en liten silfverplåt på handtaget: Charles Allan Fraser. — Jag insomnade. XIV. Ett kritiskt tillfälle. Då jug vaknade stol solen högt på himlen: Det var en brännwde het dag i Indiens varmaste årstid; jag drack mod tacksamhet ur den fyllda vattenkrukan och åt af det