Göteborgsposten – 8 oktober 1868, sida 1

min befrierska! Men i Guds namn, huru har ni kommit hit? Ely genast med mig! IIon kastade sina armar omkring min hals. — Jag har ju en gång sagt dig, min stackars gosse, hvilket ödo som väntade oss. Jag anade ej då att mina ord skulle vara så sanna. Terence, jag vet allt; en sak kan jag göra och det är att offra mitt lif för dig, min broder ! — Din broder! utropade jag. — Tyst här är ingen tid till förklaringar; jag skall säga dig allt i morgon. Vi ha åter blifvit tillbakaslagna — förlåt att jag säger vi — om du blott visste huru jag hatar de uslingarne! Det är blott högst få qvar för att beskydda platsen, men jag väntar honom tillbaka i natt? — Honom? Hvem? — Gå blott, Terence, gå! Och tag dessa, du skall måhända behöfva dem. Hon räckte mig en pistol och en dolk. — Denna, fortfor hon, är nog för att döda, ty Ali har fyllt den med gift. Den behåller jag, det skall bli min sista säkra vän i nödens stund. Nu farväl! Hon slet sig ur min famn och försvann i den långa gången. Jag hörde dörren sluta sig efter henne med ett doft brak. Måhända tyckte den sömniga skiltvakten som stod på bastionen högt öfver mig att han såg någon röra sig uppför trappan, ty han ropade något, men sköt dock ej. Jag var snart dold mellan de täta buskväxterna och rören på marken och skyndade i riktning mot stenpelaren. Då jag närmade mig reste sig en man upp från marken,