Göteborgsposten – 5 oktober 1868, sida 1

derbar glans då hon stirrade ut i luften. Jag kunde hu vidrört hennes kappa om jag rest mig upp! Slutligen hade jag då fått se henne! XIII. Fångenskap och flykt. De bortflydda soldaterna smögo sig en efter annan tillbaka till lägret. De funno mig liggande på marken som död och buro in mig i tältet, hvarest de sårade, hvilka jag förbundit lågo — hvem skulle läka mitt sår? Dobson och de öfriga trupperna vände tillbaka i daggryningen. Den europ6 som de qvarlemnat i ett tält för sig sjelf var försvunnen. Jag var mycket sjuk, mitt hufvud var svagt och jag kunde ej hålla tankarne tillsammans. Jag försjönk i dvala — bärstolens gula gardiner öppnade sig blott för att ständigt framvisa samma skådespel för mina blickar, från solens uppgång till dess nedgång. Dag från dag förekom det mig som om jag bars bort från lägret i ett smärtsamt letargiskt tillstånd. Oupphörligen ett och detsamma: tjocka dammoln öfver hvilka jag såg hufvudena af de långskäggiga ryttarne; oupphörligt samma trid, oupphörligt samma buller af betsel och hofslag, oupphörligt samma tjut af rofdjur. Huru längtade jag ej efter att vi skulle göra halt, och huru längtade jag ej återigen efter att vi skulle vara på marschen! När vi gjorde halt var jag säker om att få se min