Göteborgsposten – 5 oktober 1868, sida 1

HH MAR VVMVAT tadt den stora skiljaktigheten i åsigter, med den fullkomligaste urbanitet. De kallade hvarandra den högt värderade ledamoten, den celebre rättslärde, den på det praktiskt juridiska området så erfarne ledamoten o. s. v. De af kyrkomötet beslutade tillägg i och förtydliganden af kyrkomätesförfattningen fordra dock riksdagens bifall för att blifva gällande, hvadan begäran om en kunglig. proposition derom skulle framställas. Vidare har kyrkomötet beslutat en skrifvelse till K. M:t, hvari skulle framställas behofvet af den nu gällande kyrkolagens omarbetning, en revision af den ecklesiastika rättegångsordningen och de ecklesiastika befordringslagarne. Mötet har äfven förehaft utskottsbetänkanden rörande frågor, hvilka måhända blifvit mest märkliga för det sätt, hvarpå de behandlats och de åsigter som derunder blifvit uttalade. Om presterskapet sjelf skulle hafva påyrkat att befrias från verldsliga göromål, så tror jag ganska säkert att den stora allmänheten hänfört den fordran under rubriken åttå efter ett makligt lif i tjensten. De verldsliga göromålen från hvilka man vill befria presterskapet äro icke sådana som falla inom den enskilda hushållningens område, afse ej bestyret med boställets skötsel, löneinkomsternas uppbärande, utan det myckna skrifveriet i tjensten, hvarigenom presten göres till en mycket anlitad juridisk, ecklesiastik, administrativ och statistisk — sockenskrifvare. Jag kan ej fatta hvarföre så många af de kyrkliga ledamöterna höllo så strängt på dessa verldsliga göromål, ty nog förmår en nitisk pastor, dessa göromål förutan, att komma i nära beröring och på en förtrolig fot med sin församling. Men hvad jag ändå mindre kan fatta, så är det hrem som skall öfvertaga och verkställa dessa verldsliga göromål i presterskapets ställe. Den som församlingen dertill väljer, naturligtvis! skall man svara. Utan eller mot arvode? För äran blott gör sig väl ingen till sockenskrifvare, ty befattningen är ganska mödosam och äfven förenad med ansvar. Månne församlingarne verkligen skola visa sig benägna att aflöna den på hvilken de verldsliga göromålen öfverflyttas? Härtill reflekterade ingen enda inom kyrkomötet. Men desto lättare blef det att få ett beslut antaget om en underd. skrifvelse, hvari skulle anhållas att K. M:t ville tillse huruvida icke några af de borgerliga förrättningar och verldsliga göromål som nu åligga presterskapet, äro af beskaffenhet att dess befattning dermed må kunna och böra upphöra. — Och om denna åtgärd talades länge och väl! Ändå längre talades om förslaget att presterskapet skulle öfvertaga religionsundervisningen i folkskolorna. Det bekämpades af många, hvilka hänvisade till folkskolestadgan, som redan ålägger presterskapet att hafva uppsigt öfver religionsundervisningen. Statsrådet Carlson, yrkande ändå mera bestämda föreskrifter i berörda afseende, emedan presterskapet icke så allmänt som önskligt vore efterlefde hvad som är stadgadt, trodde att presterna kunde åläggas att någon viss tid, t. ex. två timmar i veckan, leda religionsundervisningen i folkskolorna, men hufvudsakligen för att gifva lärarne anvisning huru den borde handhafvas. Grefve Björnstjerna upptog statsrådet Carlsons förslag såsom sitt och brgärde derpå proposition, men utan framgång. Den frågan blef således olöst. (Forts.)