Göteborgsposten – 5 oktober 1868, sida 1

E— öäU— — ——— — tigt aflöna en vikarie. Nu ändtligen har pensionsfrågan, för så vidt på kyrkomötet beror, på ett tillfredsställande sätt blifvit löst, och utan att statens materiella biträde dervid behöfver tagas i anspråk. Förslaget är ganska enkelt. En pensionssond bildas på det sätt, att för en gång anslås nettobehållningen för ett år af hvarje ledigblifven prestlägenhet till den ifrågavarande fonden, och man har beräknat att den efter 30 år bör hafva uppgått till 5 millioner rdr, hvaraf räntan skulle användas till understöd åt prestmän, som taga afsked. Det betänkligaste härvid är emellertid, huru och af hvem denna fond skulle förvaltas. Det är fullkomligt likgiltigt hvem som förmådde hr Ola Boson Olsson att i kyrkomötet påyrka en författning rörande främmande kristna trosbekännare och deras religionsutöfning. Att detta yrkande föranleddes af välmening, är otvifvelaktigt; men behöfligheten af en sådan författning, ännu åtminstone, torde vara mer än tvifvelaktig. Det är alltid betänkligt att lagstifta innan behofvet är fullt konstateradt, och den här ifrågasatta lagstiftningen ligger dertill inom ett ganska ömtåligt område. Hr O. Boson Olssons motion föranledde också icke till någon åtgärd från mötets sida. Den nu gällande psalmboken är en styggelse för de ifrigaste pietisterna, eller rättare sagdt för läsarne. Så t.ex. upplyste hr Torpadie att ett parti fanns, så fientligt mot den nya psalmboken, att fäderna nödgat sina barn på bibeln afsvärja sig begagnandet af den förstnämnda. Lektor Waldenström, för närvarande den mest inflytelserika på och bland de talrika läsarne i Norrland, förklarade vidare att den nya psalmboken icke egde förtroende i de orter der starkare religiösa rörelser upp: kommit, och grefve Stackelberg gick ändå längre, förklarande att både psalmboken och katekesen äro pelagianska, att nämnda egenskap hos den förra vållat separatismen, och att den skulle ökas till en omfattning som ej kunde anas, om icke en grundlig revision af psalmboken och i fullt evangelisk-luthersk anda företogs. Utskottet, undfallande för deras anspråk hvilkas talan de begge sistnämnde ledamöterna i kyrkomötet med så stor ifver förde, hade föreslagit en framställning till K. M:t att några sakkunniga män skulle anmodas vatt med så varsam hand som möjligt företaga en revision af psalmboken. Endast två — säger två — hade mod att i kyrkomötet både försvara psalmboken och yrka afslag å utskottets framställning. Dessa voro d:r Rundgren och brukspatron Bergstedt. De erinrade äfven att tiden för den ifrågasatta revisionen nu vore desto mera illa vald, då ingen person funnes, mäktig att utföra det svåra värfvet. Hr Kolmodin an: tydde deremot såsom möjligt att den mannen nog skulle komma, om blott revisionen beslöts. Hela diskussionen och slutligen voteringen, lemnade ett ovedersägligt bevis derpå att läsarne äro mycket fruktade och att deras målsmän inom mötet deraf veta att begagna sig. Utskottets förslag antogs med 31 röster mot 16 Mötet har likaledes antagit åtskilliga af kyrkolagsutskottet förordade förtydliganden uti och tillägg till kyrkomötesförordningen. Vigtigast i berörde afseende äro följande beslut: att den som till ombud i kyrkomöte väljes skall vara röstberättigad å kyrkostämma inom det stift, der valet törrättas; att chefen för ecklesiastikdepartementet eger i mötets beslut deltaga om han till ombud vid mötet är vald; att kyrkomötet eger afgöra ombuds vid kyrkomötet behörighet, men icke att taga befattning med sådan anmärkning som genom besvär blifvit högsta domstolen underställd; och att ny fråga, som af kyrkomötets ledamot väckes senare än 8:de dagen efter den, till hvilken mötet af konungen blifvit sammankalladt, må ej till behandling upptagas. Den tredje och fjerce punkten af de här ofvan anförda framkallade en lifligare diskussion. Rådman Björck ansåg kyrkomötet icke böra tillerkännas rättighet att pröfva ett ombuds kompetens sedan ombudets val blifvit gilladt eller vunnit laga kraft. Riksarkivarien Nordström försvarade mötets prösningsrätt och anförde fall, då den vore absolut nödvändig. Så t. ex. var det ju tänkbart, att en person, sedan han behörigen blifvit till ombud vald och sedan valet vunnit laga kraft, gick ut ur svenska statskyrkan. Skulle ej mötet då ega rätt att utesluta honom ur mötet? Diskussionen dessa begge herrar emellan fördes, oakt