Göteborgsposten – 2 oktober 1868, sida 2

till följe af blodförlust och svält förmodligen; dessutom har han en bruten arm, och han har tillochmed sått ett styggt hugg i hufvudet och ett styng i kroppen, för att ej tala om några små skrämor. Han är för öfrigt något bättre nu och jag har öfverlemnat honom åt min svarte broders omsorg. — Har ni ej fått reda på hvem han är? — Fått reda på? Jag har fått reda på mycket. Han måste vara en af hjeltarne från Krim. Han talar om Sebastopol, men pratar äfven om Delhi och Lucknow. En sak kan jag ej tåla och det är att han är irländare, riktigt genombiten irländare. Middagen var slutad. Det framsattes ett fat med torr jord, betäckt med glödande träkol på bordet. Vi tände alla våra cigarrer. — Han har en utmärkt kroppsbyggnad, fortfor doktorn, det är ett riktigt nöje att se hans arm; Gud vet om jag ej kommer att taga den ifrån honom. Vi kunde på afstånd höra regnet som kom närmare med ett buller hvilket liknade en marscherande armås trampande, och vinden som åtföljde det fallande regnet lät som ljudet af röster. Åskknallarne från de mörka skyarne öfverröstade emellanåt både vinden och regnet. — Det är ett muntert väder, sade Mac Bride, vi bli bortsköljda härifrån om ett ögonblick och sedan bli ögonen brända ur hufvudet på oss och hästarne ihjelslagna; bli vi vid lif, så ha vi ingenting till frukost och ej en torr tråd att taga på oss. Ifall det vore något med dessa