Göteborgsposten – 2 oktober 1868, sida 2

(Insändt Vid Ernst Daniel BIöÖrCKks graf. När höstens stormar på fälten brusa Och dystra toner i skogar susa, Då brytas ekar För stormens lekar, Då falla sommarens blommor af Och torra löfven de bädda graf Åt jordens sagring. Så går ock höst gerom menskoskogen Och tar den frukt, som der finnes mogen; Men, när den tryter, Den också bryter De unga grönskande träden af Och bädda åt dem förtidig graf I höstens qvällar. Så fick du äfven, den unga eken, För stormen falla, och ljufva leken Af bladens susning Och toners brusning Den bytes bort i en ton så vild, I gråt och klagan, så fjerran skiljd Från dina sånger. Ej lifvets öden och dödens gåta Vi kunna tyda, och derför gråta Vid ynglingsgriften Med lifvets skiften Förtrogne gubbar; ty ofta går En dödsvind kall öfver lundens vår, Men stammar skonas. Ack! aldrig mer skall din klara tunga För oss om Allmaktens under sjunga; Och änglasången, Från himlen gången, Bland Julemorgonens klara ljus Da jublar för 088 i tempelhus, Ej mer — för evigt. Men dina sånger och dina minnen De skola gömmas i våra sinnen; Så milda, friska, De till oss hviska Om ljuse skalden från Fyris stränder, Som sjöng så herrligt för Nordens länder I högstämd ton. Nu ner i nattliga grafvens boning, Det trånga huset, skall utan skoning Du sänkas ner, Och jorden brer Sitt täcke öfver. I modrens famn Du hvilar lungt, som i ljaslig hamn, Tlis dagen randas. När våren sedan omhuldar jorden Och skogar vårkläds så skönt i Norden, Då skall ur mullen Pa gröna kullen Uppspira blo mor, som värsol väckt, Och när de smekas af vårens fläkt Om dig de hviska.