Göteborgsposten – 26 september 1868, sida 1

Dock snart ett jubel genom rymden sar Och än en gång Carlolta segrat har! Nu lösas tungorna med fart Hos publikum, nå det är klart: Slut på musiken, Fram mel kritiken! En hviskar: Hon gudomlig ärl!!4 En annan: Var det sång det der ? En tredje: Hvad hon sjunger kallt! En sjerde: Gud hvad hon var halt! Och en med värma höres skrika: Men armarne å magnifika! En annan finner endast sel i Signorans sång; Fru Michasöli Då tusen gånger större är! Men grannen i all tysthet svär På Ådet der ultra-nationella, För hvilket ingenting får gälla Som icke fått sin stämpel här ! Kritiken svallar i kaskader Kring menskofyllda, gyllne rader, Amfiteater, galleri Å proppfulla af kriticil Men när hon åter träder fram till rampen, denna sångerska hvars rykte, knappast åtta-årigt, likväl är stort nog för att fylla verlden, när man ännu en gång lyssnar till hennes underbara toner, då man väl hunnit få klart för sig, hvilken oerhörd färdighet det erfordras för att med ett sådant lugn — Carlotta Patti är orörlig som en marmorstaty, då hon sjunger — kunna åstadkomma dessa mirakler, hvilka skapat hennes rykte då måste man instämma i det allmänna jublet, måste man erkänna att man här dock har framför sig en verklig storhet inom konstens verld! Om vi måste erkänna, att vi aldrig sett en sångerska sjunga med vackrare mun än Carlotta, så ha vi heller aldrig sett en pianist med mera underbara händer än Alfred Jäell. Att på pianot kunna frambringa en serie af nästan illusoriska flöjttoner, så runda, så fylliga, så skimrande att vi omöjligt kunna likna dem vid annat än musikaliska perlor, det är ensamt honom förbehållet bland de pianister, som hittills bär uppträdt. Denna så att säga rundhet i hr Jäells föredrag gör, att han kanhända nog mycket föredrager att utföra briljanta och moderna kompositioner, men den som tviflar på soliditeten af hans talang höre honom endast i Beethoven A-molls sonat eller Mendelssohns C-molls Trio. Vi veta icke om det kommer sig deraf att pianot, dessvärre, blifvit ett instrument, hvilket af en väl educerad ungdom trakteras lika allmänt som lergöken af barndomen, och i allmänhet ungefär lika artistiskt, men ett faktum är, att det är vordet ett populärt instrument och den konstnär som på det förmår smeka åhörarnes känsla vinner företrädesvis alltid en tacksam publik. Så äfven med hr Jäell, hvars hela personlighet i öfrigt var egnad att från början försätta publiken i en viss angenäm, gemytlig stämning. För oss är och förblir dock violinen instrumenternas konung. Lika säkert som hvarje susk å detta instrument straffar sig sjelst — ty bättre än ect tusental Chassepot-gevär skulle ett lika antal violindilettanter förmå att jaga en hel arme på flykten — lika säkert är att mera ljufliga, mera smältande, mera till hjertat talande toner än dem konstnären förmår framlocka derur kunna endast menniskorösten åstadkomma. Och ett mera sannt konstnärligt spel än Henri Vieuxtemps har här icke varit hördt. Det är själ, det är poesi deri, utan allt flärdens glittrande prål, men just derföre tränger det också till hvarje hjerta, som är öppet för tonernas herrliga språk. Med en något vågad calembour utropa vi derföre: Den gamla tiden är oss kär, ja, kärare ju äldre den blir. . Friedr. Grältamacher skapade sjelf här sitt rykte. Han kom okänd af de flesta, han for värderad af alla. Och att hans, likasom de öfriga värderade artisternas återkomst hit är efterlängtad, att de med glädje skola återhelsas, derom vittnar den raska åtgång, som biljetterna till första Patti-konserten, serien N:o 2, redan halt. Göteborgs frivilliga skarpskyttekår firade i Onsdags en lika enkel som vacker fest. De närmare detaljerna af denna första, stora allmänna prisskjutningssest äro redan kända. Det är en vacker riktning, som skarpskytteiden inom landet på den senaste tiden tagit, i det den tanken trängt sig i förgrunden att af föreningarnes medlemmar skapa verkliga skyttar, icke blott exercerande automater. Det är på så sätt intresset aldrig skall behöfva slappas, tvärtom städse bör vara i stigande, det är på så sätt, som man slutligen en gång skall kunna tala om en national-beväpning. Det högst angenäma intryck, som denna fest gjorde på hvar och en som var i tillfälle att deltaga deri, var äfven ett lyckligt förebud för att dessa fester i en framtid skola kunna bli, hvad de böra vara, folkfester, i ordets vackraste betydelse. Det jubel, som helsade underrättelsen om landstingets samma dag beslutade frikostiga anslag för anläggande och undavnholl af ala thanan nana 33 24