Göteborgsposten – 21 september 1868, sida 2

Det nya tillständet i Tyskland skapar för alla Och isynnerhet för Frankrike en ny situation, full af hotande möjligheter. Det skulle varit lätt för stormakterna att förekomma den år 1864; de skulle genom sitt inflytande på diplomatisk väg lätt kunnat löst den fråga, som stod på dagordningen mellan Tyskland och Danmark i hänsyn till Holstein och Slesvig. De skulle då ha undertryckt ett krig, som endast löst denna lilla fråga genom att resa många andra och större; men af svaghet mot lidelserna i Tyskland gjorde Österrike sig skyldigt till det oerhörda felet att förena sig med Preussen om att krossa Danmark; af obeslutsamhet eller förvända framtidsberäkningar tog franska regeringen ej allenast icke ioitiativet i denna sak, utan afslog tillochmed Englands förslag om ett gemensamt uppträdande. (Denna åsigt är dock numera gendrifven såsom origtig). Ryssland, som genom sitt läge och genum slågtskapsband tycktes böra vara Danmarks naturlige bundsförvandt, talade endast derför att det ej gerna kunde annat, men var i sjelfva verket belåtet med att vara vi tne till vestmakternas ovisshet och oenighet. Preussen, och endast Preussen, handlade i rättan tid med kraft och fullföljde ett bestämdt och praktiskt mål. Preussens äregirighet är en tysk äregirighet; det sträfvar efter att bemäktiga sig det materiela och moraliska herraväldet i Tyskland. Det är uppenbarligen för ögonblicket den enda makt, som eldas af en anfallslysten äregirighet och tänker fullsölja sina utvidgningsplaner utan fråga om hvad som är rätt och äfven om det skulle kosta ett krig. Dock torde Preussen för det närvarande vara temligen belåtet (?) och ha sullt upp att göra med att sätta sig fast i sin nya ställning, för aft på obestämd vid uppskjuta sina ytterligare Önskningar. Det är emellertid Frankrike sjelft och icke en europeisk kongress som det tillkommer att afgöra, huruvida det i Preussens nuvarande utvidgning ligger en berättigad orsak för Frankrike att föra krig. I slutet af denna artikel yttrar den ålderstigne förtattaren följande: På Frankrike och Preussen hvilar hela tyngden af den närvarande ställningen och det dermed förenade ansvar; det är utsigten till en tvekamp mellan dessa båda makter, som väcker den allmänna oron och öfverallt förlamar omsättningen. Det är redan mer än två år sedan de händelser timade, som kunde ha ledt till denna kamp; några makter hafva genom fördrag godkänt dessa förhållanden, andra ha uttryckligen ingått på desamma eller åtminstone i tysthet gillat dem. Tvekampen har blifvit uppskjuten. Är den ännu lika möjlig och oundviklig, eller kan den uppskjutas till en aflågsen framtid? Detta beror af de båda mekternas hållning; men skulle kriget utbryta, så skulle det snart upphöra att vara en tvekamp. Det finnes kroppslige och individuela sjukdomar, hvilka förut ansågos för smittosamma, men hvilkas swittande karakter nu bestrides af de larda; de andliga och sociala sjukdomarne äro deremot helt visst mera smittosamma ån någonsin förut. Jag vill ej förnöta tiden med att angifva orsaken. Jag är öfvertygad om, att i händelse krig utbröt mellan Frankrike och Preussen, skulle den krigiska smittan med eller emot de enskilda staternas vilja snart fortplanta sig till nästan hela Eu opa. Kriget skulle visserligen kunna lokaliseras på Krim och Tialien; men i Tyskland, medelpunkten och skådeplatsen för de stora nationerna och den stora europeiska äregirigheten, skulle detta icke låta sig långe göra. Ingen kan säga, hvad utgången af en sådan kamp skulle bli. Frankrike och Preussen äro långt ifrån att vilja lössläppa denna våldsamma storm öfver Europa; men de måste taga sig i akt — de bära ansvar inför många andra än sig sjelfva. Det tillkommer ej mig att gifva Preussen råd: det är en tapper och upplyst nation, den har en skicklig och national regering, som är på väg att bli en fri regering. Preussen har uppnått ett mycket lyckligt resultat och bör ej förspilla sin framtid genom en blind äregirighet, som nu icke längre öfverensstämmer med den nyare civilisationen och med den stora humanitetstanken. Hvad Frankrike angår, så har det under den närvarande, för det isynnerhet så vigtiga krisen i tvenne år visat försigtigher och hofsamhet; det har upprättbällit freden, men sorberedt sig till kriget. Det är visserligen något, men det är icke nog. Situationen är lika olidlig för Frankrike sjelft som för Europa; den väcker oro, och regeringarne stå gentemot hvarandra på ett slags fältfot, hvarmed de ej gerna skola kunna sortlara länge. Det erfordras en mera bestämd, sammanhängande och kraftig politik, för att betrygga framtiden samt förmå förtroendet och verksamheten att vända tillbaka. Må Frankrike taga initiativet till denna politik genom att tillkännagifva, att det tänker sätta sin militärstat på fredsfot, och genom att uppmana sina grannar till att följa sitt exempel, så är jag viss på, att det skall ha god utsigt till att föra denna politik längre, och det skall bli väl anskrifvet derför i Europa, på samma gång det skall se trygghet och företagsamhetsanda utbreda sig i dess eget inre. Det är likväl ej allenast Preussens och Frankrikes ställning till hvarandra, som tager uppmärksamheten i anspråk. Det drager äfven upp andra moln, hvilka kunna bli af betydelse för Europas närmaste sramtid. Vi ha förut meddelat från Indien, att de sjelfständiga stammarne vid nordvestra gränsen af