Göteborgsposten – 17 september 1868, sida 2

att undvika en polisbetjent som flera gånger gick förbi. Slutligen kom Rustum ut, så full att han oj kunde stå på benen, men han slapp ändock ifrån oss, ty det var två unga karlar med honom som satte in honom i en täckt vagn och sjelfva satte sig på baksätet, hvarefter de körde bort alla tre, medan vi stodo och sågo på hvarandra. Jag trodde att vi nu skulle gå tillbaka till båten, men då yttrade Shorter: — Nej, då vi nu en gång äro utkomna, så låtom oss se hvad vi kunna göra; kommer det någon förbi som ej hör till de sammansvurna, så tycker jag att det är bäst att vi undersöka om han har något på sig. Ali, den svarte banditen, yttrade: — Nej, jag tycker ej om att plundra. Kort derefter kom ni ut ur huset. Jag såg er tydligt nog, men Shorter som druckit något kunde ej känna igen er. Ni kom alldeles emot oss, och då Shorter fått sigte på er uppgaf han lösen. Jag trodde att ni måhända visste hvad ni skulle svara, men i alla händelser var jag besluten att skjuta vare sig Shorter eller den svarte om de gjorde er något. Jag stod derföre med fingret på trycket och passade på dem, men i samma ögonblick sprang ni och vi förföljde er. — Det är just Brady, sade Shorter; det var sannerligen den bäste af dem allesammans som kunde komma; han är värd hundra pund för oss. Jag är annars en god springare, men den svarte kom dock nu före mig. Ni var emellertid den snabbaste af oss allesammans och Shorter, som både var för full och