Göteborgsposten – 15 september 1868, sida 2

kannor, rökelsekar och tallrikar med frukter och kakor. Jag blef helt förskräckt och vände mig om mot dörren; men Mohun hade gått. Jag kunde platt inte se för allt detta ljus och stod der utan att veta hvad jag skulle göra; men ni kan tro att jag skälfde i kroppen då jag på en gång fick höra en stämma hviska som vore det en af Guds euglar: Macarthy! se upp och låt mig betrakta dig! Damen satt på ett slags soffa, betåckt med de dyrba raste tyger; hon hade blommor i håret som hångde fritt ned omkring henne. Ett sådant hår har jag aldrig sett hvarken förr eller senare, utom på en tafla som fader Tom en gång visade mig och som föreställde en dame som satt och läste, och hvilken ej hade öfverflöd af kläder på sig. Och hennes ögon sedan! Ja, herr Terence, när man sett dem var man tvungen att göra allt hyund hon önskade, tillochmed om man visste att man skulle vara evigt förtappad i nästa minut; ja, det är rena sanningen jag berättar er, men darra ej så, herr doktor! Ilon sutt och rökade ur en liten pipa, och jag tror väl att den nådiga frun läppjat litet på vinet som stod på bordet, ty hennes kinder voro röda, och det gjorde att hon såg ännu tåckare ut; och då röken skingrats och jag stod der rakt främför henne med öppen mun, smålog hon på det sötuste sätt. Hon sken som en sol af diamanter och juveler, och hon hade benkläder af siden, sådana de infödda fruntimren bruka; men ni kan vara säker om att damen ej var någon inföding. Hon var litet fetlagd, tyckte jag, ty hen