Göteborgsposten – 11 september 1868, sida 1

mycket af, ehuru han ständigt försummar henne. Efter hvad hon skrifver tror jag att hon varit i Osten ett år. Den dame som köpt hennes ställe är en mrs Allayne; hon har varit der ett par dagar tillika med hr Mc Turk, men har ej skickat sitt kort; för öfrigt for hon både till Loughna-Carra och till slottet. Hon säges ha gjort öfriga förfrågningar rörande öfverfallet och den stackars Mabels försvinnande. Men jag märker att jag riktigt börjar sqvallra. Onkel ringer och jag vet att jag skall in för att kopiera ett långt bref. Vi längta alltid efter posten; Gerald skrifver naturligtvis till mig med hvarje post, ehuru han förmodligen ej har så mycken tid som ni. Och nu farväl, bäste Terence. Jag förblir som alltid er gamla — ja, gammal blir jag — väninna. Mary Butler. Gerald skrifver naturligtvis till mig med hvarje post! — IIvarför naturligtvis? Under det jag öfvertänkte dessa ord, föll min blick på sir Denis bref och sedan jag som hastigast genomgått en noggrann berättelse om skatter, utgifter, menniskoslägtet i allmänhet och irländare isynnerhet, stannade jag vid följande ord: Väl skulle det derföre vara om kriget ej räckte länge, ty Marys giftermål bör ej fordröjas och skulle ha egt rum för längesedan, om det ej varit för hennes egen lust att ej hasta och min önskan att lära känna hennes tillkommande man så noga som möjligt. Jag har fått ett mycket smickrande anbud om att återvända till Indien för att öfvertaga ett vigtigt värf, och oafsedt sakens pekuniära sida kan jag ej neka att jag gerna far bort från Irland. Innan detta kan ske måste