Göteborgsposten – 10 september 1868, sida 1

kolonnerna öfver dem, och på otroligt kort tid vandes mitt öga att se döden i de mest olika skepnader. Jag hade fatt befallning att utöfva min verksamhet, der min höge förman i yrket trodde det mest nödvändigt; men min höge förman var ingenstädes att träfla. Det blef emellertid snart klart mig, att jag var för långt framme mot det ställe hvarest äran vinkade, och det hade jag ju ingen rättighet tilll (iamle Bagshaw, som annars brukale vara så höflig, röt: — Hvad satan har ni här att göra? Tillbaka med er! och med dessa ord sporrade han sin turkiska pony framåt. Major Savage, jen gråhårig, saktmodig gammal man, som i hvardagslag var tyranniscrad dels af sin hustru, dels af sina barn, uppträde le nu som en blodtörstig vilde på sin tunga hvita hist. Framåt, gossar! — gå dem på lifvet! skrek han, och våra tigrar skredo allt närmare och närmare mot en kompakt grå massa med skinande blanka hufvudbetäckningar. Ett ögonblick derefter kom den hvita hästen galopperande tillbaka ned mot floden utan ryttare. Bagshaw hade rätt, jag kunde ingen nytta göra der jag var, och jag begaf mig derföre i riktning mot Alma, i det jag vadade genom massor af lik och måste taga mig i akt för de framryckande bataljonerna. Oväsendet var lika stort som någonsin, men ett kommandorop eller ett rop af smärta kan alltid höras. Till höger om de brinnande byggningarne höll general de Lacy Evans med en liten stab och iakttog genom en kikare våra truppers framryckning. Han såg att den littta divisionen skulle bli öfvermannad till trots af alla ansträngningar.