Göteborgsposten – 10 september 1868, sida 1

alla IOIUHIRA olvertalmnsomgugl tor att förmå d:r Falck att afstå ifrån sitt yrkande. — —— Napoleon IL Våra läsare känna utan tvifvel den originele franske publicisten Emile de Girardin, den egendomliga karakteren, som aldrig tillhört eller velat tillhöra något parti, utan sjelf skapat sig sitt öde, såsom det heter, och hvilken år 1848 älskade att bära den något oegentliga titeln af medlem af de framåtskridande konservativas parti. Girardin är en paradoxernas man, om hvilken Lamartine också fällde det bekanta yttrandet: chez Girardin le paradox, cest la verie vue å distance. Han jagar efter att vara originol och att ständigt kunna underhålla den läsande allmänheten. Härunder ger han ofta logiken ett slag för örat, ehuru han alltid vet att sedan reda sig med en sofism eller eller en qvickhet. Än hänföres han för kongressen och den eviga freden, än fordrar han Rhengränserna och krig mot Ryssland; i dag kosmopolit, i morgon bygdepatriot; i dag tredsvän å tout prix, i morgon Chauvin af det renaste vatten. Man behöfver icke polemisera med honom, blott åtta dagars tålamod och han vederlägger sig sjelf. Han säger också: Pressen är endast ett inbilladt töcken, man behöfver endast låta den tala och motsäga sig sjelf, för att neutralisera den; den makt, hvaraf den berömmer sig, är skryt ochskräsvel; alla dessa den allmänna meningens tyranner äro ej mera än flugan i fabeln (le coche et la mouche) ... Hvad äro alla dessa tidningsartiklar? Knappast ett dammoln, som hvirfvelvinden drifver upp och sjelf åter slår ned. Pressens rätta namn är icke pressen, utan glömskan. Hvem minnes väl ännu i morgon artikeln från i dag?: Det är ej godt att säga, om den gamle publicisten här u talat sin innersta tanke, eller om han icke snarare äfven i detta fall hängifvit sig åt en paradox, utkastad på ironiens grund; ty Girardin borde dock under sin lefnad ha erfarit, att pressen är allt annat än ett töcken, i hvilket man kämpar blindvis med träsvärd. Emellertid måste en teckning öfver en sådan man som Napoleon III, utförd med en Girardins penna, vara ganska pikant, hvarför vi här meddela ur en essay öfver kejsaren, hvilken funnits intagen i Girardins tidning Ia Libertåä följande utdrag: Napoleon III hyser de bästa afsigter, de riktigaste tendenser och äfven en riktig känsla för massornas sträfvanden. På den tid, då man gaf furstarne tillnamn, skulle man kallat honom Napoleon le bien intentionne (den välmenande Napoleon). Förledd af af sin onkel Nayoleon 1:stes exempel, tror han sig böra sjelf göra allting. Hade han varit en Henrik IV, så skulle han gjort Sully till Seineprefokt och iogenting vidare, och om ban varit en Ludvig XIV, skulle han gifvit Louvois företräde framför Colbert, och i Ludvid XVI:s ställe skulle ban icke heler gjort något försök med Turgot, den störste minister i alla tider. Den se, som stod vid Rouhels vagga, vissto nog, byad bon gjorde, då hon gaf honom talang, men icke någon karakter; ty hade statsmannens karakter motsvarat hans talang, sså skulle han redan för längesedan icke mera varit minister, om ban öfverhufvud någonsin blifvit det. Hvad som aflägsnar kejsaren från fribeten, det är icke fruktan för densamma, pretendenten från Strasbourg och Boulogne har visas, att han är tapper och att faran lockar bonom, i stället för att inJaga honom oro. IIan visar sriheten ifrån sig, emedan han befarar, att hon skulle, om hon finge utveckla sina vingar och spänna dem till flykt, förhindra honom från att utföra, hvad stort han drömmer Big. Att röka det är att drömma vaken; kejsaren rökar en oerhörd mängd cigaretter, och när han rökar, synes honom Frankrike under bans välde lika stort, som det syntes honom litet under Ludvig Filips herra välde. Och eftersom Frankrike synes honom stort, så tror han, att det är stort, och anser det för otacksamt. Han kan ej förstå, att det finaes deputerade, som icke tillhöra den tilliredsställda majoriteten, och att Paris endast skickar oppositionskandidater ; kammaren.