Göteborgsposten – 10 september 1868, sida 1

2— Goteborg —————— Emedan ban uppriktigt tror, att han förverkligar sina stora drömmar, så inser han icke, huru man kan foredraga skenet framför saken, d. v. s. frihoten framför landets storbet. Detta är ej någon orättvisa å kejsarens sida, det är en förvillelse. Den dag, då ban ej mera hyser denna genom tobaksrökniogen underhållna fövillelge, skall Frankrike vara fritt, och då skola de politiska partierna tvingas att låta Napoleons personliga egenskaper vederfares rättvisa, mot hvilkas verkliga tillvaro endast skenet talar. De, som påstå, att Frankrike är svårt att styra, ljuga, men de som säga att det är omöjligt att styra det med centralisationons bibehållande, de tala sanning. Contralisationen utgör ett lika månghöfdadt ansvar för regeringen, som det finnes embetsmän och af henne utnämnda agemer. Då författaren till do fNafpoleonska Ideernat i September 1348 återvände till Frankrike, var en decentraliserande reform hang lörsta tanke. Kejsaren har förlorat denna riktiga ide ur sigte, emedan otrogna tolkar af densamma intalat honom, att de förverkligade den, och han har trott dem på deras ord. Så her det gått med alla Napoleon III:s sunda och upphöjda id6er, icke genom havs förvållande, utan genom de mäns, åt hvilka han anförtrodde deras förverkligaude, Endast hr IIaussmann ntgör ett undantag, och äfven han har ej kunnat u fö a allt, hvad han har i sinnet. emedan ministrarnes vankelmod och afund hindra honom. Haussmann skulle varit en stor minister, och derför har han icke blifvit det. Och lhikvå! finus det icke exempel på något stort rike utan stora ministrar, likasom aldrig några afgörande segrar utkämpats of en enda fältherre. Asfionen före d. 19 Januari 1867 trodde jag, att kejseren skalle återvivna sin frihet, i det han återgaf Frankrike henne; men en natt var tillräcklig för att göra slut på denna villfarelse. Utan pressfribet och utan församlingsrält kan fursten ej erfara sanningen. Hans adjutanter, hans kammarherrar, hans stallmästare kunna icke säga honom den; ty det. skulle srän deras sida visa brist på höflighet, auständischet och ej vara uppriktighet. Och de, som vilja estersölja ministrarne, erhålla och förtjena icke någon tilltco. Endast pressfriheten och församlingsrätten bringa sanningen till furstens öron. Hade pressfriheten och församliogsrätten funnits, skulle de forhindrat stora felsteg, Och hvilka äro de stora tiog, som de skulle gjort möjliga? Hvilka äro de stora ting, som skulle utförts? Det är vida lättare att prisa dem vid ett glas vin, än att upprakaa dem, utan att prisa dem. Det är icke sannt, att samhället var botadt före d. 2 December 1851 och att statsstrecket räddade det. D. 10 Dec. blef myndigheten så fast ordnad på den republikanska grundvalen, att ifrån d. 10 Dec. 1848 till d. 2 Dec. 1851 ingenting förmådde skaka den, hvarken den romerska expeditionen i Juli 1849 eller lagen af d. 31 Maj 1850. Detta skall historien en kång intyga. Statsstreckets rättfärdigande kan endast sökas i dens tankar och planer, som satte sitt bufvud på spel för detsammas lyckliga utförande. Jag tror fullt och fast, att den utvalde från d. 10 Dec. icke skulle försökt detta statsstreck, om han ej varit ofvertygad om, att han genom sina handlingar skulle sprida ära öfver detsamma. Och det fanns i sjelfva verket stora saker att utföra. Först och främst skulle ny regering skapas, som icke vore otympad, en regering som representerade makten utan despotismen, sriheten utan parlamentarismen; en regering, som i stället för allt slags författning erkände den allmänna omröstningen i hela dess makt, i all dess uppriktighet. Derpå kunde man upprätta den europeiska Unionen genom freden, eller Frankrikes geografiska enhet genom kriget. Om dessa prisvärda afsigter endast förblifvit ofruktsamma planer, så kom det sig deraf, att det icke är tillräckligt att vilja, man måste äfven veta, hvad kejsaren icke vet, o. v. s. de medel som leda till utförande af det mål han drömmer sig, och det är i detta afseende mycket lätt att bedraga honom. Man behöfver endast säga till honom, att det, han anordnat, äfven blifvit utfördt, och han tror det. Hvad kejsaren genom sin egen förskyllan saknar, det är ministrar, hvilka, i stället för att rösta emot hans id6er, hysa sympati för desamma och bemöda sig om att utveckla dem, göra dem större, i stället för att förbättra dem och göra dem smärre. Slutsatsen af denna opartiska elude är, att storheten undflyr den, Bom, undor det han eftersträfvar densamma, är för afundsjuk och fruktar för att i afseende på densamma dela med sig åt andra. Storheten skulle vara en lögn, om den vore nog inskränkt att icke afkasta en del åt alla, hvilkas gemensamma verk den är,