Göteborgsposten – 10 september 1868, sida 1

——— torde egentligen två episoder vara af intresse. I densamma hade ordföranden berättigats vägra proposition. Detta förslag bekämpades af rådman Björck på den grund, att kyrkomötets ordförande hade en helt annan ställning än kamrarnes talmän, hvilka icke, såsom den förre, egde rätt att deltaga i diskussionerna och voteringarne. Derföre borde ordf. framställa proposition på alla i mötet gjorda yrkanden, emeran det annars kunde falla honom in att afklippa alla sådana framställningar, som voro misshagliga. Biskop Bring och prof. Ribbing åter framhöllo, att det ålåg ordföranden tillse att ölverläggningarne höllos inom de lagliga gränsorna och att fästa mötets uppmärksamhet på, om en väckt fråga icke författningsenligt tillhörde mötets behandling. Mötet egde i alla fall att pröfva ordförandens åtgärd. Vid slutligen anställd votering biträddes hr Björcks mening endast af 14 röster mot 41. Den andra episoden rörde utrymmet för åhörarne. Före mötets öppnande hade sullmäktige i riksgäldskontoret, som hafva närmaste tillsynen öfver riksdagshuset, i Andra kammarens sessioussal vidtagit den åtgärd, att, då endast öfra delen af salen erfordrades för mötet, med ett par grindar afstänga nämnde del från den öfriga, rymligare, i afsigt att åhörare äfven der skulle taga plats. Detta arrangement försvarades af brukspatron Bergstedt, men ogillades af prof. Ribbing och komminister Ruus, enär dels utrymmet på åhörareläktaren ansågs tillräckligt och dels emedan befaras kunde att förhandlingarne kunde störas och oordningar uppkomma genom ett större antal åhörares närhet. Resultatet blef att platser nere i sessionssalen icke skulle upplåtas åt åhörare, och derom voterades icke. Sedan nu ordningsstadgan var afgjord, mötte icke något hinder, att på Måndagen anställa val till ledamöter i de bestämda utskotten. Att de presterliga och lekwmanna ombuden kunde förena sig om samma kandidater, var icke att vänta, men hvad man hade kunnat vänta, var enighet äfven ibland de senare. En sådan förväntan gick dock ej i fullbordan. Jag har ej försport att man ännu bjudit till att gruppera mötets ledamöter; men troligen låter det sig göra om man delar dem i de klerikala, de pietistiska och de frikyrkliga. Till den första gruppen räknas då nästan alla som tillhöra presterskapet; denna grupp är naturigtvis talrikast och bäst disciplinerad. De frikyrkliga, eller om man så vill, de trisinnade (torde ej uppgå till mer än 15 vid pass), och pietisterna, ungefär lika många, äro de som vid voteringarne göra slag i saken, allt efter som de rösta med eller emot de klerikala. De klerikalas vallistor segrade nu fullständigt. Sålunda erhöll rådman Björck, som antagligen bort vara sjelsskrifven i kyrkolagutskottet, endast 13 röster, och till högre siffra uppgick ingen af de frikyrkligas kandidater. Men majoriteten begagnade emellertid sitt inflytande med moderation. Sålunda insattes hr Bjeärck i det tillfälliga utskottet, hrr Bergstedt, Wahlström och v. Geijer i expeditionsutskottet, hr Lönnberg och grefve Björnstjerna i ekonomiutskottet; dessa alla tillhöra den frikyrkliga gruppen. Af pietisterna employerades endast några som ordinarie ledamöter. Märkligt är att riksarkivarien Nordström invaldes i kyrkolagsutskottet enhälligt (naturligtvis med undantag af en röst) och man kan deraf sluta sig till att det gamla presteståndets obenägenhet mot hr Nordström numera upphört, ehuru ingen anledning förefinnes att han i ringaste mån förändrat gru dsatser eller skaplynne. Hr Nordströms mission 1 kyrko mötet torde blifva att fungera såsom generalfiskal öfver mötets tankar, ord och gerningar. Sedan utskottsvalen verkställts — hkvlka upptogo lång tid, emedan för hvarje utshott voterades särskildt å de presterliga och lekmannaombuden — och sedan en komitå blifvit nedsatt för att antaga kanslipersonal, beredde d:r Falck mötet en stor och sannolikt oangenäm öfverraskning. Han begärde ordet och yttrade, att då i en tidning uppgifvits att alla möjliga religiösa meningar voro representerade, hvilket utan tvifvel skulle väcka stor oro och mycket bekymmer i landet, så ville han yrka det mötet, innan dess arbeten började, måtte förena sig om det bestämda förklarandet, att mötet godkände och skulle försvara de lärdomar och sanningar på hvilka den evangeliskt-lutherska kyrkan stöder sig