Göteborgsposten – 10 september 1868, sida 1

Då han reste sig föll ett miniaturporträtt ur hans ficka. och jag böjde mig ner för att taga upp det. — Rör det ej! ropade han häftigt och satte sin fot på det. Jag såg det emellertid tydligt vid eldens sken. Det var ej Mary Butler. IV. Alma. Liisaren har utan tvifvel funnit att jag af naturen är i besittning af det lugnaste temperament man kan tänka sig, och att det blott är ödet som kastat mig in i eviga tumulter, strider, oroligheter och våldsamma scener. Och nu träffar man mig här igen, sysselsatt med att arbeta mig upp till toppen af en kulle, en varm och solig nösteftermiddag midt under ett stoj och tumalt, som kunde kallas helvetiska. På alla sidor hördes skrik, tjut och buller. Larmet at kanoner, som ej kan beskrifvas med ord; bombernas susande, kulornas hvinande och menniskorösternas skrik, allt blandar sig tillsammans. Det var musiken till det skådespel som nu tog sin början. Med ansigten svarta af krutrök, med vildt stirrande ögon, sammanbitna tänder eller med tungorna hängande ut ur munnen trängde våra min sig uppför höjderna, i det några sköto, andra laddade och andra åter blott skyndade framåt mot de i grått klädda