Göteborgsposten – 8 september 1868, sida 1

— Det går raskt framåt med honom — jag tror att d:r Duke nu skall vara i stånd att ensam sköta den dugtige karlen — och derefter hörde jag sådana ord som stillhet — kraftig föda — fär ej tala o. s. v. I mina seberaktiga drömmar förekom det mig som om jag studerade under en bekant läkare i Dublin och nu hörde på ett af hans föredrag; i alla händelser var det ej doktor Stocks från Langley stämma jag hört. Det förekom mig att jag låg i ett annat rum än det i hvilket jag gått till sängs; likväl kände jag fullkomligt tapeterna, de röda papegojorna och blommorna; ofvanför min säng hängde en stor tom ram, förekom det mig. Jag var alltså i Lough-na-Carra? Jag hörde en sakta hviskning. — Gör det ondt? — Ja, mycket. Öppna gardinerna och låt mig se hvar jag ir. — Ni måste ligga och får ej tala, har sir Philip sagt — Sir Philip — hvem är det? — Jag törs ej svara er. Tag nu er medicin. Jag tog in en sked full af något flytande ämne. — 5e så, lägg er nu stilla och var lugn. Vara lugn! det var lätt sagdt; men huru var det mig möjligt att vara det då det blef mig klart att det var Rose Prendergast som stod och lutade sig öfver mig? — Säg mig dock för Guds skull hvar jag är och hvad allt detta betyder! utbrast jag. Hon lade fingret på munnen, skakade på hufvudet och gick ut ur rummet, Nu visste jag att jag låg i mitt lilla