Göteborgsposten – 8 september 1868, sida 1

äro the som vittna på jordene, Anden, Vattnet Åc., — och detta fastän flera af kommiasionens egna medlemmar, Vallin, Vensjoe, Melin på det bestämdaste, hvar för sig, förklarat detta ställe oäkta och tillkommet för att gifva något stöd i bibeln åt läran om treenigheten. Med rätta anmärker hr Hazelius härtill: Kommissionen har utan tvifvel föreställt sig, att de anförda uttrycken så införhfvat sig med det allmänna trosmedvetandet, att rubbning af de samma derför icke bör ske. Vi lemna derhän, buru vida i någon tid detta kan utgöra ett giltigt skäl för att hålla folket fånget i föreställningar, om hvilkas falskbet alla bildade äro öfvertygade, Icke är detta åtminstone i vår tid det rätta sättet att upprätthålla kyrkans anseende. Man talar mycket om de anfall, för hvilka denna är utsatt, och sparar ingalunda — och visserligen ofta icke utan skäl — på häftiga ord om motståndares omilda framfart; men hvilken aktning skall den tänkande allmänheten hysa för kyrkan, om bon ej visar sia om om sanningen, hvilken dock framför allt borde vårdas? Hennås målsmän glömma ej, att den, som åberopar detta språk såsom ett stöd för troenighetsläran, kan lätt komma en alldeles motsatt verkan å s ad, än den han åsyftar. Ty mången, som hört en sådan försäkran, men sedan blifvit ötvertygad om bevsets salskhet, kan lätt få den föreställningen, att de öfriga bevisen äro af samma halt, Långt ifrån således att anse kommissionen i denna sak hafva handlat försigtigt och klokt, tro vi, att hon genom hvarje sådant steg krastigt undergräfver sin kyrkas inflytande. Vi påminna oss om Tischendorss ord: ÅAntingen skola de understuckna orden utan betänkande uteslutas ur den heliga texten, eller ock bör hela den kritiska vetenskapen med somtliga gamla vittnesbörd aktas för in et och kastas öfver bord!4 Att derför dessa ord ivrymn.as i texten — det varo nu på hvad sätt som helst — kan svårligen betraktas såsom annat än en upprörande osanning, som med berådt mod skickas ut ibland allmänheten. Efter att hafva anfört ytterligare en del dylika inför textkritiken ogiltiga ståflen, öfvergår förf. till Tolkningon, i afseende på hvilken ban äfvenledes skarpt förfar med kommissionens ogiltiga tillvägagående. Men hvad skall också församlingen, hvad hela svenska folket säga, då man erfar, att kommissionen, för att icke oroa församlingen med vett och vilja bibehållit ställen, som äro veterligen falska, då den inser, att kommissionen sålunda vill, det vår kyrka skall ha till sin grund lögner, hvilka äro uppenbara äfven för dem, som kalla sig kennes målsmän och med häftighet kämpa för bevarandet af tron på bibelns ofelbarhet, såsom af Gud ingifven, för att såmedelst äfven kunna förfäkta kyrkans ofelbarhet! Komiterade säga sig visserligen hafva gjort en del rättelser, men dock äfven härvid iakttagit den varsamhet, att der den gamla öfversättningen, om ock med friare teckning, finnes i det väsendtliga uttrycka den rätta meningen, och icke någon synnerlig makt ligger på ordagrannheten, eller der den återgilver grundtexten på ett sätt, som icke kan fullgilligt bevisas vara oriktigt, man då ej ansett skäl till förändring finnas. — Man har närmat sig till originaltexten, antingen då sådant ansetts af något vigtigare dogmaiskt eller praktikst skäl påkalladt, eller då det endast med någon löga betydlig ändring och nästan omärkligt kunnat ske. Sådana skäl för valet af en ölversättningsmetod kunna af hvarje hederlig menniska, för hvilken sanningen gäller framför allt, sisynnerhet i religionen, der den bör vara, så vidt vi kunna fatta, oblandad och hänsynslös, icke stämplas annorlunda än såsom förkastliga. Vi hoppas, att å kyrkomötet röster skola förnimmas, som ej låta sig nedtystas af dogmatiska eller praktiska skäl, utan fordra, att sanningen må komma till sia rätt. Det torde äfven vara på tiden, att regeringen ej uteslutande håller sig till prester vid bibeltolkningen, utan i allmänhet väljer den lärde och bepröfvadt sanningsälskande, hvar helst han finnes, på det vi en gång må erhålla en bibelöfversättning, som icke faller sönder inför den första kritiska pust. Tidskriftens föreliggande häfte innehåller i öfrigt anmälningar at några litterärhistoriska skrifter och af skönlitteratur. Af den med allt större talang och praktisk insigt redigerade Tidskrift för IIemmet har fjerde häftet för i år utkommit, innehållande: början af en förträfflig uppsats om Samverksamhetsföreningar och qvinnans uppgift i afseende på dem, af L—d.; Nordens Fylgier, af Pauline Worm; Finlands kulturutveckling efter skilsmessan från Sverige, at W. L.; Den kvindelige Plejeforening i kjöbenhavn, af Esselde; Vore Syge, poem af Hedevig; Til den nordiske Kvinde, poem tilegnet prinsesse Lovisa, af Fredrik Bajer; Styfmorsblomman, poem af C. L.; Min förste soiröe i Reykjavik, Skizze af Benedicte; Sommarbilder från Stockholmstrakten, I, af Gerda;