Göteborgsposten – 7 september 1868, sida 2

stode humanitetens representant. RKortligen, man såg blott den glatta glachandsken, men ej den ludna, nedblodade kosacknäfven. Huru mycket man än i teorien måste gilla denna Rysslands visade afsky för det här afsedda nya sättet att göra i modern civilisation, kunde man likväl icke underlåta att draga på smidbandet vid tanken på, att det förskref sig från ryska regeringen, hvars sålunda ådagalagda välvilja mot öppna fiender stod i så skärande kontrast mot den grymhet hon vid så många tillfällen och alldeles utan giltigt skäl utöfvat mot t. ex. de undertvungna polackarne. Eu bevis derpå lemnar hr Emile Andreoli, som deltog i det sista polska upproret och, gripen, dömdes till 12 års tvångsarbete i Siberien, uti första delen af sina fängelseminnen, hvilken nyligen offentliggjorts i den franska tidskriften Åevue Moderne. Han yttrar der: Man berättade mig, att den ryska polisen vid några tillfällen begagnat sig af ett elektriskt batteri, för att lösa tungan på de fångar, som vägrade att besvara de till dem framställda frågor, hvilket bevisar att ryska regeringen hyllar framåtskridandet och vet, huru man skall draga fördel af vetenskapens upptäckter, Detta var likval icke grymmare än silltortyren. Jag känner flera, som undergingo den senare, och de berättade mig att ingenting kunde jemnföras med de lidanden, de hade att utstå. De inueslötos i ett varmt rum, der salt sill samt vatten och bröd under de första dagar utgjorde deras enda föda. Om de vägrade att besvara de frågor, som gjordes dem af ransakningsdomrarne, tog man först brödet alldeles ifrån dem och derefter vattnet, hvarpå tortyren började med en intensiv törst, hvilken beröfvade den olycklige all moralisk styrka och äfven kom honom att uppgifva det beslut, som han fattat, neml. att dö. Sällan förblef någon stum, när han för andra gången bragtes inför domrarne. Dessa höllo vanligen sina sessioner om natten, i ett starkt upplyst rum, med försriskningar af alla slag, hvilka voro på ett frestande sätt framställda å sidoborden. Den förste bland domrarne var vanligen mycket artig och förekommande, Vi taga oss friheten spörja eder, sade han, om j viljen ha någonting att drieka i vårt sällskap, Febern och törsten kommo fångarne att förlora sitt förnuft och de gäfvo i allmänbet vika. Hungern skulle icke medfört samma resul: tat som törsten, hvilken också löser tnngan vida lättare än dryckenskapen gör det. Det anstår en makt, som på detta milda och välvilliga sätt umgås med sina fångar, att taga till orda för förbjudandet af nyuppfunna krigsvapen. Hvilken ironi! Eftersom vi äro på talet om ironi och vissa högt uppsattas nyckfulla ifver att, med glömska af egna handlingar, blifva dyrkade tör ädla afsigter, huru det nu än gär med gerningarne, kunna vi ej heller annat än le ät de rökoffer, som upptändas för Frankrikes moderne Cesar af hans gunstlingar och hofmän. Att de ej äro ironiska, det kan man taga för gifvet; men deras tillbedjan är i och för sig en löjlig ironi. Så utropade f. d. ministern, bankguvernören Rouland inom sitt generalråd, då dettas medlemmar voro samlade till en liten afskedsfest: Den sociala ordningen är betryggad, den politiska erbjuden och gifven nästan med slöseri, vår militära makt har bragts upp på höjden at en stor nations intressen och värdighet, alla fredliga förbättringar bli ständigt utvecklade, den offentliga rikedomen blir städse skyddad, Frankrike är fritt, starkt... Att kejsar Napoleon slösat med frioch rättigheter på Frankrike, det var hittills en fullkomlig nyhet. Dock, prefekten i departem. Nord förstod vid ett liknande tillfälle sin sak än bättre. Sedan han delat nationen efter mönstret af den yttersta domen i tvenne stora hjordar, kallade han den ena djerfva omstörtare och den andra, till hvilken han räknade sig och sina vänner, det stora konservativt-framåtskridande partiet, och utbragte till slut foljande toast: Låtom oss böja oss, mina herrar, med vördnad och högaktning inför denna snillets, hoppets och barmhertighetens upphöjda treenighet! Med denna treenighet menas kejsaren, hans son och hustru. Generalrådspresidenten de Flammarens lät sin dyrkan utbryta i dundrande hotelser, i det han ropade: Den kejserl. regeringen skall gå löst på dem, som störa ordningen, moralen och religionen, och ju brottsligare de bli mot stat och samfund, desto starkare skall, hoppas jag, streffdomen utfalla! ... Detta underdäniga smicker förefaller nästan äckligt och har ett starkt slägttycke med senatorernas och tribunernas slatviska språk under romerska kejsardömets sjunkande dagar. Napoleon III, som ådagalagt så stor kännedom om den för-kejserliga romerska historien, kan ej vara obekant med Tacitus. När skall det andra franska kejsardömeis Tacitus uttala sina varningsrop och bli hörd annorlunda än genom KRocheforts blindlykta? Bit tredje bevis på, buru ironien drifver ett stort spel i furstarnes krets, är den preussiske konungens tillämnade besök i Slesvig, ja, i Nordslesvig. Man lär sig i statsmännens torberedande skola att låta bli att rodna, likasom jesuiterna berättas genomgå en sträng mimisk skola som sätter dem i tillfälle att