Göteborgsposten – 7 september 1868, sida 2

hörde mitt eget namn. — Det lät för mig som en qvinnas röst. — Här! — Tätt vid mitt öra: Terence, älskade Terence ! Försvara och beskydda mig! Min inbillningskraft var uppdrifven till det yttersta; jag såg skepnader i mörkret. Det förekom mig som om jag såg ansigten, hörde ljudet af rasslande klädningar och såg ljus tindra för mina ögon; min hand darrade till den grad att jag var nödsakad spänna ned hanen på min pistol af fruktan för att den skulle gå af. i Det hvisslades — åter! — åter! och återigen! -— Det ljöd från åtskilliga sidor — så följde ett skarpt ljud som af krossadt glas och en knall som när det skjutes inifrån ett hus och derefter följde flera skott utifrån. Det hördes ett trampunde rundt omkring i gångarne och ropet : denna vägen alle man! Med en outsäglig känsla af Iutnad rusade jag bort i riktning mot larmet. Jag hörde ännu ett skott i detsamma jag kom in i den längst bort belägna korridoren och vid skenet af det ljus, som en förskräckt tjenare bar, såg jag ett par andra tjenare släpa bort en man, hvars hufvud hängde ned öfver skuldrorna. Jag kände mitt hjerta dragas tillsammans då jag fick se hans grå hår. — Doktor! doktor! Se om honom; det är stackars Cords! Vi lade ned honom på golfvet; jag ref upp hans rock. Blodet strömmade ned utefter hans rygg. Han såg på mig och smålog. — Jag har gjort af med två af dem, herr Brady; ja, det har jag; men nu är jag också sjelf färdig, I ;