Göteborgsposten – 7 september 1868, sida 2

kunde ej vara en iubillning. — De voro der! — Jag hörde fotsteg. — Mitt öra var tryckt intill dörren och jag kände att det var någon derutanför. — Jag miirkte att handtaget vreds omkring och jag spånde min pistol. — Dörren darrade, som om man tryckte på den. — Jag hörde en hviskning lika tydligt som om den hviskande stått alldeles vid sidan af mig. — Bredvid dörren voro två små fönster, hvarigenom jag kunde se stjernorna; plötsligt kom en mans kropp emellan; jag kunde ha skjutit honom på stället, men sir Denis ordres voro bestämda: — ingen finge skjuta förrän angriparen stode alldeles bredvid honom och det gällde lifvet, eller sävida de ej höllo på att bryta sig in genom dörr eller fönster. — Åter märkte jag en tryckning på dörren som af flera skuldror, under det låshandtaget äter vreds omkring, hvarefter allt ånyo blef tyst och stilla. — Hade de uppgifvit försöket från det hållet? — Tyst! — Hvad var det? — En lång, sakta hvissling från ett rum långt borta. — Det var ju signalen till att vi skulle samlas. — Ljudet blef starkare och gaf eko genom gångarne. Sir Denis visade sig vid ändan af gången och vinkade åt mig. — Cords har hvisslat två gånger; kom med! — De ha äfven varit hos mig! De gingo alldeles nyss! — Nå blif då qvar der ni är! Ian försvann och jag stod åter i det djupaste mörker. Jag gick till min post med alla mina sinnen i ett sådant tillstånd, att det förekom mig som om de frigjort sig från mig och sväfvade ut i rummet hvar för sig. Jag hördo ett slags susning. Jag hörde röster ljuda i mitt öra. — Jag