Göteborgsposten – 5 september 1868, sida 1

öfver en titel, som hr Richard tyckes så djupt förakta, nemligen den af hästrän. Med benäget biträde af den omtyckta småländska husarqvintetten gifver Göteborgs Arbetareförenings sångkör nästa Måndag konsert i Trädgårdsföreningens park till förmån för föreningens byggnadsfond. Då man vet hvilken älsklingstanke åstadkommandet af en egen byggnad är inom föreningen och det ligger i öppen dag hvilken stor betydelse för föreningens utveckling realiserandet af denna vackra id6 innebär, torde man väl kunna hoppas, att allmänheten genom ett talrikt besök skall söka uppmuntra en förening, hvars ädla sträfvande städse utmärkt sig för det allvar och den värdighet, hvilka innebära den bästa borgen för en löftesoch välsignelserik framtid. Den väl inöfvade sågkören har förut vid flera tillfällen lyckats tillvinna sig allmänt och rättvist bifall och har under veckan genom flitiga sångöfningar gjort sitt bästa för att äfven denna gång kunna motsvara billiga anspråk. Frivilliga bidrag emottagas vid ingångarne, och här torde mer än annars vara skäl att återkalla i minnet det gamla ordspråket: -många bäckar små, göra en stor å! Göteborgs Nya Teater väntar fortfarande på den som skall görat. Kristiania teater sköt ifrån sig sin räddare Björnstjerne Björnson och Mindre Teatern har fått sig en interimsregent i hr Å-Björnson. Hans lilla trupp börjar i morgon sina representationer efter ett ganska omvexlande program, som återfinnes i dagens annonsafdelning. I en af våra grannstäder afled för icke längesedan ett af dessa gamla originaler, hvilka i vår tack vare ångan, elektriciteten och magnetismen alltmer förhyggligade tid bli allt sällsyntare. Otaliga äro anekdoterna om hans egendomliga sätt att uttrycka sig, men för i dag vilja vi endast anföra ett par deraf. En gång satt han som domare i ett mål, hvarvid en gumma blef dömd till åtskilliga dagars vatten och bröd. Då gumman skulle utföras ur domsalen skrek och larmade hon så som dylika älskliga qvinliga varelser vid liknande tillfällen bruka, men då dundrade domaren med förfärande röst till henne följande lugnande ord: Tyst käring, bråka iote, hade här gått rättvist till, hade du blitvit dömd till mycket mer! Då han en gång skulle för en bortregande familj tolka den saknad som skulle fylla hans bröst, då de voro borta, råkade orden att falla sig på följande klassiska sätt: Ja, Herre min Gud, hvad de ska bli roligt att se, hur ledsamt de ska bli när herrskapet å resta!