Göteborgsposten – 5 september 1868, sida 1

Om någon period med fog kan kallas dull, så är det början af höstsäsongen. Menniskorna ha lika litet som väderleken ännu kommit sig riktigt för efter sommarens strapatser, ute är det regnigt och otrefligt, inne bråkigt och stökigt, inga nöjen att tala om, ingen opera annat än Livii Patavinii eller Virgilii Maronis opera i akolgossarnes händer, inga andra baler än möjligen en eller annan liten huslig kabal. Stadsfullmäktige, som ändtligen i Thorsdags efter slutade sommarserier tillstädeskommo så mangrannt, att det kunde blive någet af, fingo minsann också veta att man icke har kommit hit till verlden endast för att roa sig. Tretio ärenden eller så der bortåt att afgöra på en förmiddag, värre baklexa har väl icke den mest skolkaktige skolgosse någonsin fått! Men bara man kommer i farten så går det, fullmäktige arbetade i sin anletes svett som riktigt snälla och flitiga piltar, de räsonnerade, remitterade och — refuserade så det stod herrliga till, och alldeles lagom till middagssupen, klockan half tre, hade de fullgjort sitt pensum så flinkt och ordentligt, att de med godt samvete kunde ta sig lef för eftermiddagen. I medio af denna månad kommer den högtidliga invigningen af Dalslands nya kanal att försiggå, i det konungen och drottningen samt möjligen ännu några flera medlemmar af vårt konungahus på resan till Norge komma att passera densamma. Vid Lennartsfors vackra bruksegendom, tillhörig hrr Ekman C:o härstädes, komma de höga gästerna att intaga middag d. 14 och hvila öfver natten mellan d. 14 och 15 d:s. Stora tillrustningar göras med anledning häraf på stället, dekoreringar m. m. ha verkställts af målaremästaren hr S. V. Rubensson härstädes och middagen skall serveras af restauratören å Lorensberg hr Rob. J. Graf. På tal om Dalslands kanal kunna vi omnämna att densamma under sommarens lopp varit besökt af ett icke obetydligt antal säväl svenska som utländska turister, hvilka alla enstämmigt prisat de hänryckande taflor af poetisk naturskönhet, hvarpå denna passage är så rik. Eget nog har icke Ny Illustrerad Tidning, hvilken eljest på ett särdeles förtjenstsullt sätt följer med sin tid, ännu meddelat sina läsare några vyer från nämnde kanal, hvilken nog skulle lemna artistens crayon stoff till ett helt häfte utkast. Måhända att konungabesöket dock blir en lämplig anledning för tidningen att ditsända någon af sina talangfulla tecknare. Man vill veta alt a special artist från London skulle komma att medfölja på ofvannämnde färd i afsigt att utföra teckningar för verldsbladet The Illustrated London News. Några vyer med thy åtföljande skildringar i en så remarkabel tidskrift skulle otvifvelaktigt vara tillräckligt för att kanalen skulle finna nåd för turisterna ex professo, Albions flegmatiska söner och långlockiga döttrar. Apropos finna nåd, så dväljes i vår svenska Nord en man för hvars ögon vår goda stad ännu icke lyckats och troligen heller aldrig lyckas att finna nåd. Det är Altonbladets värde krönikeskrifvare hr Richard. Då han för två år sedan passerade härigenom töreföllv de grå husraderna honom som en samling kassakistor och kontorsskåp, kanalerna Åliknade vexlar hvaröfver broarne löpte som accepter. På några få korta timmar hade hans genialiska skarpblick uppfattat att den enda måttstocken för menniskovärdet här vore penningen. Här borde den fattige mer än annorstädes känna sitt olyckliga öde att vara slagen till en slant, tycka staden vara ett enda ofantligt kassaskåp och med vemod se upp till dessa sedelfysionomier som möta honom vid hvarje steg, o. s. v., 0. s. v. Vi togo oss redan då friheten att uttrycka vårt ogillande af den unge resenärens hastiga, att icke säga förhastade sätt att bedöma eller rättare förlöjliga och nedsätta ett helt samhälle, om hvars inre förhållanden, detta tro vi oss med visshet veta, han åtminstone då dömde. endast efter hörsägen. Vi se oss i dag nödsakade art bemöta ett annat steg af hr Richard. I sin krönika för sistl. Lördag meddelar han nemligen en honom tillsönd anonym skrifvelse från Göteborg och gör med anledniog deraf några temligen uddlösa utfall, vid hvilka vi just för denna deras utmärkande egenskap alldeles icke vilja fästa oss. Vi fästa oss endast vid det mindre grannlaga i att offentliggöra ett sådant bref. Vår kollega på platsen har reproducerat episteln såsom skrifven af en hetlefrad hästvän i Göteborg, med tillägg att den röjer en stark lukt af stallet. Enligt vår mening röjer den minst lika stark lukt af — drift, och för öfrigt finna vi hela episteln vara ett sådant tarfligt sammelsurium att den synes oss föga värd att skänkas uppmärksamheten af att offentliggöras i tvenne så stora tidningar. Huru många dylika foster af dumhet, råhet eller okynne låta icke vi chroniqeurer och redaktörer i papperskorgens dunkla gömma vänta på förintelsen, hvarföre icke så äfven med detta? Det skulle synas ha varit ädlare än att som nu