Göteborgsposten – 5 september 1868, sida 1

Ren hösten bar kommit tillbaka igen Och svept sina dimmor kring staden, Små fruarne söka nu upp sina män, Rentvagna och krya af baden, Ett samntag, en kyss och mot himlen en geste: Ja, borta är bra, men ack, hemma är bäst! Så klingar det ljuft från den sköna. Men ingenkan gå i en menniska in Och skåda dess innersta mening. Just nu lilla frun kanske svär i sitt sinn På bela sin äkta förening: Långt hellre hon ginge och spelte förnäm Och gjorde sig grön för la eräme de la eröme I parken på Sveriges Madeira. Visst var väl sår sommar i år något varm Och nog kunde hettan genera, : Men, herre min Gud! det är ändå en charme Bland grefvar att få transpirera, Och det vill jag lofva att ljufligt det känns Att kallas min söta af en excellens Och duas af riktiga fröknar! Nu lyfter hon ögat och ser på sin man Och gläds att han icke fsöratärtet Hon småler så mildt och så lycklig är han Men så får hon sigte på håret — — — Hon bleknar, hon vacklar, ett utrop hon ger: Na, Gud sig förbarme, hvad är det jag ser, Säg Adolf, hvad har du gjort med dig? O, hälft af min själ, denna silfverneglans, Som gaf dig din manliga hållning, Hvar är den? I Söndags ju ännu den fanns, Hvad vållar väl denna förtrollning? Jag ryser, jag bäfvar, jag tror jag blir sjuk, O, Adolf, för Guds skull, har — har du peruk? Nu är du ja ramsvart i hbåret!