Göteborgsposten – 3 september 1868, sida 1

Tå vägen till vårt qvarter genomgick jag för mig sjelf de två sista timmarnes händelser. Huru mycket hade jag ej upplefvat och huru litet förmådde jag att genomtränga den hemlighetsfulla slöja, som jag såg skymta fram vid hvarje steg jag tog. Och nu sir Donis sista och betydelsefulla ord, som ständigt ljödo i mina öron. Hun hade alltså gissat mitt hjertas hemligaste känslor. Men huru vågade han tala till mig så som hon gjort? Och Mary? Hade det äfven blifvit tydligt för henne? Eller hade hon ej en skymt af kärlek till mig eller aning om de känslor jag hyste för henne? Det ges ögonblick under hvilka en man kan betvinga sin passion, och jag arbetade småningom upp mig i ett tillstånd att jag inbillade mig — under ett par minuter — att jag stod långt öfver Mary Butler. Var miss Clochetour ej mycket vackrare? Var jag så alldeles säker på att ej miss Casey gaf min hand en liten tryckning, då jag sade henne farväl? Miss Fraser var i verkligheten långt vackrare än Mary Butler, som med temlig bestämdhet tycktes ha beslutit att bli mrs Gerald Desmond. Hvad angick det mig hvem miss Fraser egentligen var? Hon var cen väninna till miss Butler och dotter af en man, som stått i ett visst förhållande till min besynnerliga mor, hvilken insett att jag ej kunde vara henne till nytta; och denne man var ju nu också borta. Miss Frasers anfall? Ja, doktor Duke hade sagt att det härledde sig af dålig matsmältning; det var en åkomma som folk från Indien mycket led af, och sir Denis hade visst äfven lidit deraf, då han satt och sladdrade inne hos mig om natten. På det sättet irrade mina tankar hit och dit,