Göteborgsposten – 2 september 1868, sida 1

sina leder räkna en eller annan lekman, ehuru antalet biir högst litet, och skall i allmänhet bilda mötets höger. Närmast denna skall komma att stå en äfvenledes mycket liten falang af prester, hvilka älska vår gamla evangeliska kyrka, men ej kunna dölja för sig, att äfven hon är underkastad den allmänna lagen för allt andligt lif: rörelse, utveckling, och Aerför icke kan helt och hållet stänga sina portar för luftdraget utitrån. De skola företrädesvis beteckna sig såsom protestantiskt presterskap och vilja gerna räcka ut handen till försoning med de civila framstegsmännen. Till denna lilla presterliga falang skall flertalet af mötets lekmän ansluta sig, hvilka naturligtvis heldre skola vilja genomföra frisinnade reformer i förening med liberala prester, än utan dem. Denna fraktion skall blifva mötets center och äfven dess egentliga tyngdpunkt. Den skall tillvinna sig den stora allmänhetens största sympatier och jemväl bli den, som skall veta att genom bestämdhet, men äfven hofsamhet i sitt uppträdande nedslå den stela ortodoxiens motstånd mot tidsenliga och nödvändiga refor.ner. Vi skola ställa oss för vår del på detta partis sida, derför att vi hylla ett praktiskt tillvägagående i alla reformfrågor, ehuru vi snarare tillhöra den helt visst ej stora tredje fraktion, som är längre framskricen och gerna skulle vilja genast fordra fullständiga reformer inom ej blott vår kyrkas lära, utan äfven hela den kristna trosföreställningen. Det är dock möjligt, att denna vensterns fraktion till en början icke framträder isolerad, utan håller sig till centern, men beredd att kasta sig i kampen, om denna skulle tveka i sitt reformerande uppdrag. Här skola vi endast påträffa lekmän af det slag, som man gifvit beteckningen otroshjeltar, nyrationalister ete. Den yttersta venetern skall, tro vi, komma att utgöras af ett icke. ringa antal såväl prester som lekmän. Den skall bildas af sekterister af alla olika nyanser, hvilka äro mer än någon annan fientliga mot statskyrkan, fastän de hittills varit dennas bundstörvandter emot do gudlösa rationalisterna och de olycksaliga tidningarne, dessa helvetets moderna verktyg för art insöfva menniskorna i synden och hindra dem ifrån att bli väckta. Venstern skall bli en god bundsförvandt till centern, då det gäller att fordra, det statskyrkan må bredvid sig gifva plats för dissenters; men den skall stå på högerns sida, när det blir fråga om att motkämpa den liberala rörelsen inom kyrkan, hvilken ju ock är den exklusiva sekterismens död. Om läsaren nu spörjer oss, hvad dessa olika partier föra i skölden, så torde svaret ligga temligen nära, isynnerhet som det uti deras egen bildning redan är gifvet. Högern skall naturligen vilja inskränka förhandlingarne till rent ecclesiastika ärenden och söka förebygga diskussionens öfverflyttande på sådana områden, som kunna falla sig olägliga för densamma. Man skall orda vidt och bredt om prestlöneregleringen, kanske tillochmed angripa patronatusrätten, möjligen föreslå en del mera formella än reella ändringar i kyrkolagen, eller kanske taga ett och annat steg på exegetikens och homiletikens och isagogikens områden — men allt så att man tager sig väl till vara för det, som kan gifva an ledning till någon excitement bland allmänheten. Hvad den yttersta venstern tänker iakttaga för hållning, är ännu icke godt att säga. Men sjelf en sammantattning at olika och genom den sekteriska ifvern oförenliga meningar, skall den icke bli af något större inflytande, utom då det gäller att medgifva satsen om den allena saliggörande kyrkan, som statens presterskap forsäktar, hvilken sats vensterns medlemmar ej kunna fördraga, just derför att de anse hvardera sin lära för allena saliggörande. För öfrigt skola de naturligtvis räcka högern handen, för alt motstrila hvarje annan frihetsrörelse inom kyrkan, som centern i förening med de liberalt-radikala skall vilja sätta i gång. Centern återigen går till verket med fullt uppsåt att, utan att framkalla splittring, men tvärtom försona, åter väcka trons lif inom kyrkans och lärans stelnade former. För detta ändamål skola de fordra, att kyrkomötet understödjer den mer och mer allmänna far.