Göteborgsposten – 2 september 1868, sida 1

dito cigarr, tilldess jag ej kände af några qvälningssymptomer vidare. Då jag åter uppnådde dörren, som jag låtit stå på glänt, skällde hundarne häftigt på den yttre gården, och jag trodde att doktorn var kommen. Jag hade sagt till den gamle marnen, att han gerna kunde gå till sängs och började derför sjelf skjuta för fönsterluckorna, då jag plötsligt upptäckte ett par stora ögon, som stirrade på mig genom det lilla gallerfönstret vid sidan af dörren. — Ögon? Hvad slags ögon, kusin? — Ja, det är just frågan. Det var ej dina, Mary; ej heller miss Frasers, ehuru de på min ära liknade hennes. Jag stötte upp dörren och sprang ut; mitt ljus slocknade, men jag hörde fotsteg och det förekom mig, som om jag i mörkret kunde se en gestalt skynda bort; jag förföljde den, men då jag kort derefter stötte ansigtet mot en vägg, öfvergaf jag min spökjagt. — Det var väl ett spöke, Gerald? frågade Mary oroligt. Da måste omtala denna syn för onkel. Det råder stor oro i trakten och saken borde undersökas. — Ansigtet var vackert — behagligt som miss Frasers, fortfor han. Den gamle svarte tjenaren, som blifvit uppe oaktadt min tillsägelse, påstod fräckt att det var gårdshunden som brukar — sade han — sätta nosen mot rutan och krafsa för att komma in. Ifall det är händelsen, så kan jag försäkra att gårdshunden har vackra ögon och vackert hår, för att ej tala om hyn. — Är det skämt eller allvar? sade Marr. — På min ära, hvartenda ord är sannt, svarade Gerald, och jag finner det förtjusande att ha haft ett sådant