Göteborgsposten – 31 augusti 1868, sida 1

— dem de dock icke förstodo vidare än att man betallde dem gå, hvilket de nödgades göra, hungriga och trötta efter det ansträngande arbetet samt utan att ha erhållit betalning. Då det af ofvanstående framgår att kaptenen på det franska skeppet, hvars namn var Duchesse Annci, hemma i Havre och destineradt till Riga, vill undandraga sig att betala den bergarelön som han måste anses skyldig att erligga till dem som bergat hans fartyg, så ha fiskrarne till härv. notarius publicus, i afgifven berättelse om föloppet hvilken de med ed bekrättat, anmält protest och yrkat den dem lagligen tillkommande bergarelön. Vi förmoda att saken genom härv. sranska konsul blir bragt till franska ministerns i Stockholm kännedom, så att nödiga steg må kanna tagas för att bringa dan gensträfvige till att uppfylla sin skyldighet — här så mycket nödvändigare sua exemplen på dylika försök att efter erhällen bjelp undandraga sig ersättningen icko lära vara så alldeles sällsynta, och lätt kunna leda dertill att all hjelp slutligen förvägras nödställda fartyg som träffas i öppna sjönEngland och Verld-handleln. Vi hafva förut åtskilliga gånger påpekat, hvilka stora förändringar, som kunna väntas ej blott i afseende på verldshandeln, utan äfven med hänsyn till folkstammarnes grupperingar genom do storartade kommunikationshlaner, som amerikanarne dels hälla på att uppgöra, dels redan äro i färd med att bringa till verkställighet. Ett bland dessa storartade företag är den s. k. Stilla-Hafsbanan, hvilken med säkerhet kan antagas skola komma att utöfva det största inflytande på de stundande verldshändelserna. Detta inflytande skall till en början och märkbarast yppa sig i afseende på verldshandeln. Förenta Staterna sträfva efter att rycka denna till sig. Nämnda bana skall för detta ändamål bli ett mäktigt vapen i deras händer. England åser med stigande oro dessa sträfvanden, hvilka, om de lyckas, ovilkorligen skola tvinga det stolta Albion att sänka sig ned till en underordnad rang bland makternas antal. Dessa farhågor finna ett ganska troget uttryck i ett at mr A. Waddington inom British Association hållet föredrag, ur hvilket vi här meddela söljande utdrag: Han påstod, att om England ej började röra på sig i afseende på Stillahafsbanan, hvilken nu är nära färdig, så skulle det lägga hela den utländska frukthandeln mellan Orienten och Europa i Förenta Siaternas händer, Han föreslog derför, att en jernväg skulle anläggas genom hela det britiska området i Amerika, hvilken skulle sträcka sig från Ottawa, Cana las administrativa hufvudstad, till Fort Garry, en raglanga af 1,165 engelska milj derifrån till Jaspers House vid foten af Klippbergen, en längd af 1,100 miles; och vidare från Jaspers House genom Yellow Head Pass til spetsen af Bute Inlet, midtemot Vancouvers Island, ett afstånd af 620 miles. Hela banans längd skulle utgöra 2,885 engelska mil. Kostnaderna för denna storartade bana kunna inalles uppskattas till 27 millioner p. sterl. Man skall säga oss, att en sådan utgift är för stor, att vi böra tänka derpå. Men vi böra taga i betraktande ej allenast summans storlek, utan det mål som skall ernäs, och huruvida detta motsvarar utgifien. Om Englands kommersiela öfverlägsenhet står på spel — och detta har blifvit mycket klart ådagalagdt —, hvad äro då 27 millioner i jemlörelse medl det bedröfliga fall, som måste följa på en sådan förlust, och vårt lands sjunkande och ruin? Aldrig har en så stor summa penningar användts på ett nyttigare och klokare sätt, och vi skola fåfå gt ransaka vår nationalskulds historia, för att kunna finna någonting jemforligt. Förr i verlden bar en enda subsidie till någon potentat på kontinenten ofta kost.t oss mera, Tal, menade, att ett bolag kunde bildas för att gripa itu med verket, om det erhölle liberala anbud om jord, hvilken kunde, fastän den nu icke vore af något värde, under tidernas lopp, alltsom territoriet blefve befolkadt, stiga i värde tillräckligt, för att betala kostnaderna för jernvägen. Till religionshistorien. Under det att så många af de olika statskyrkornas presterskap ännu fortfara att fördöma hvar och en, som våzar tvifla om, att det ej förhäller sig så alldeles riktigt med de grundvalar, på hvilka vår trosbekännelse hvilar, fortfar vetenskapen i sina strälvanden att kasta ljus ölver desamma, Och ständigt belysas nya föremål, hvarigenom dager sprider sig i mycket af det, som dunkelt varit och med afsigt dunkelt hållits. Vår tid är skeptisk, men på ett ädelt sätt. Man tvillar nu ej på det högsta eller på sanningen — naturligtvis med undantag af materialisternas skola —, men man vill . . 3 veta sanningen, man vill. såsom Paulus sade, veta hvarpå man tror. Forskningar måste föregå denna kunskap, och derför fortsättas älvea med kraft forskningarne. Vi skola här meddala an ne Jl;UUUMmma sam do kåastfta