Göteborgsposten – 31 augusti 1868, sida 1

men den omständigheten var dock ej så underlig, ty det var en varm och vacker dag. Derefter hade hon hemtat sig något, hado skrattat åt sin fruktan på sitt egendomliga, lilliga sätt och lofvat sig sjelf att påskynda sin toilett för middagen; emellertid hade hon senare sändt bud till sir Denis att hon led af en stark hufvudvärk och ej kunde komma. Två timmar senare. då en betjent gick genom den långa korridoren, hade han hört skrik och ljudet af en klocka från hennes rum, och då han skyndat till hjelp, hade han funnit Mabel Fraser hopkrupen of fruktan bakom en solfa och allt i rummet kastadt omkring, så som vi funnit det. Hvad kunde en stackars underläkare som jag ordinera mot dylika anfall. Jag skickade alla de närvarande omkring i hela huset efter ättika, luktvatten, droppar o. s. v., under det jag sjelf gjorde ett angrepp på sängen och brände en massa fjäder. — Äro vi ensamma? utbrast Mabel Fraser så plötsligt att jag af fruktan tappade allt hvad jag hade i handen. För himleus skull, fort! — fort! — — Huru — hvad skall jag göra? — Göra! utbrast hon; ni skall ingenting göra — ingenting säga — tiga liksom jag sjelf — ja, tystnad tillochmed om jag förlorade lifvet. Gud gifve jag blott kunde — gode Gud hvad jag skulle tacka dig! — och hon höjde sin blick med ett så förtvifladt, så lidande uttryck, att jag stod som fastnaglad vid golfvet och ur stånd att framföra ett ord.