Göteborgsposten – 26 augusti 1868, sida 1

diderna tillsammans, medan hon med den andra sökte draga slöjan framför sitt ansigte och sin barm. Hon förekom oss alla som en europeisk qvinna. Hennes gullgula hår låg i massor ned öfver hennes skuldror, hennes kinder glödde af vrede och skam, och hennes ljungande ögon liksom bestrålade hennes ansigte. Hennes armar, som voro betäckta af armband, hennes hals, som strålade af smaragder och diamanter, voro hvita, sköna och fylliga, och medan hon satt der och höll fast i gardinerna, var det något hos henne som påminde om en sårad tigrinna. — Skam och förakt öfver dig, eländige niding, som utöfvar detta våld emot mig! utbrast hon. Finns det ingen man här tillstädes som kan slå ner honom. Oh! att en blick ej skall kunna mörda dig på stället! Gardinerna blefvo åter dragna tillsammans och ett rop af förtviflan ljöd från bärstolen. I det han vände sig mot qvinnorna, som ännu stodo med barnet, sade vår chef: — Bringa detta barn tillbaka till den det tillhör, och ni andra fören denna qvinna bort. Låten henne gå hvart bon vill med sitt stulna guld; men jag kan ej tillåta att hon bedrar eder. Och hören nu hvad jag säger, alla som här äro tillstädes. För tre år sedan kom denna qvinna, som un kallar sig ranee af Auriporo, till rajahens seralj. Från det ögonblick hon kom hit, har hon så att säga förhexat råjahen och, då hon visste att begagna sig af hans böjelse för utsväfningar alldeles förstört hans förstånd, inledde hon den intrig som jag idag tillintetgjort. vAuripore-afkären gaf, som ni alla veta, lord Slapper