Göteborgsposten – 26 augusti 1868, sida 1

—————— ——— sälhafvare för Håbo härads samtliga skarpskyttar, hvilka, då de alla komma tillstädes, torde uppgå till omkring 50 man. Nämnde öfverbetälhafvare utfärdade för någon tid sedan en temligen pompös inbjudniog till samtlige skarpskyttekårer i Mälaredalen till ett möte vid Kalmarsand, en liten lastageplats vid Mälaren. Inbjudningen omfattades genast med stort intresse af styrelsen för Stockholms skarpskyttekår och förberedelser gjordes att antaga inbjudningen. Meu sedan den föreslagna lokalen blifvit närmare undersökt, befanns den alltför otillräcklig för en så stor truppstyrka, och följden deraf blef attinbjudningen förkastades af nämnde styrelse, som istället utsatte ett möte vid Kosersberg, dit skarpskyttarne ganska lätt kunde på jernväg transporteras. Öfver detta derangement blef likvisst den entusiastiske öfverbefälhafvaren i Håbo härad mycket vred; ban och hans truppstyrka uteblefvo och han har sedan uttryckt sitt missnöje i tidningarne i anledning at nämnde styrelses, i hans tycke, ogrannlaga beteende. Emellertid — mötet hölls vid Rosersberg. Men ett skarpskyttemöte utan en fältmanöver hade varit ett oting, och en fältmanöver af skarpskyttarne utan skottvexling hade äfven varit ett oting. Skarpskyttarne hade riklig tillgång på ammunition i sitt förråd, och krut är en vara som bör konsumeras — det är klart som dagen. Skarpskyttarne slska med passion krutrök. Men å andra sidan var det ytterst betänkligt att efter en så långvarig torka och i en så brännande solhetta anställa skjutning i skog och mark just nu, då på så många trakter af landet stora skogseldar utbrutit af vida obetydligare anledning. Ilärå reflekterades dock alls icke vid Rosersbergsmötet. Minst 20,000 patroner konsumerades! Naturligtvis reflekterade de unga och oerfarna skarpskyttarne alls icke till den öfverhängande saran för ortens ekogsegare; men att hela befälet, som likvisst består af äldre personer och af hvilka man är berättigad fordra ett visst mått af vett och förstånd, gjorde sig skyldiga till samma tanklöshet och tillät ett så äfventyrligt experiment, vittnande om det besinvingslösaste lättsinne, kan icke nog strängt ogillas. Om genom den vårdslösa skjutningen eld utbrutit, så hade den tvifvelsutan icke kunnat släckas, enär tillgång på vatten Satnåtos, och om under sådana förhållanden skogseld uppkommit, så är det ganska säkert att hela skarpskyttekåren varit oförmögen att ersätta den skada, som uppstått. Det är för öfrigt ganska karakteristiskt, att då man nu i tidningarne strängt klandrar regeringen derföre att icke stränga mått och steg blifvit anbefallda för att hindra torfbränning, som dock företages i och för odling, och således för ett nyttigt ändamål, så har icke ett enda ogillande ord i tidningarne försports öfver skarpskytiarnes tilltag vid Rosersberg, ehuru detta skett endast för att åstadkomma ett lika barnsligt som tomt och gagnlöst — nöje. Då för nägon tid sedan en större fältmanöver anställdes inom Södertörn af den i hufvudstaden förlagda militären, så tilläts ingen skjutning, tastän marken då var vida mindre uttorkad än nu. Det är ganska säkert att om skjutning då hade tillåtits, så skulle denna åtgärd strängt, och på goda skäl, hafva klandrats at samma tidningar, som nu, då det gäller skarpskyttarnes oförståndiga tilltag, iakttaga den djupaste tystnad. Men — då jag nu kommit på tal om skarpskyttarne, kan jag ej undertrycka mina betänkligheter beträffande det sätt hvarpå deras öfningar numera bedrifvas. Ölverstelöjtn. Keijser höll i vintras på Börsen ett ganska långt, sedermera i hufvudstadstidningarne reproduceradt föredrag, hvari han uttalade sig för en reduktion i sjelfva gevärsexercisen — hvilket naturligtvis slog an, ty det är klart, att ju mera exercisen förenklas, desto lättare kan den utföras. Men månne man icke redan allt för mycket förbisett skarpskyttarnes utbildande till härdighet? Do skarpskyttar som förvärlvat sig exercistärdighet äro redan mindre hågade att deltaga i öfningarne, utom då fältmanövrer