Göteborgsposten – 22 augusti 1868, sida 1

styra möjligen inträssande förvecklingar. Det är, och vi föra här en stor allmänhets talan, alldeles icke första gången som man egt skäl att beklaga sig öfver att menige man af artilleriet så ofta lemnas alldeles utan tillsyn af befälet vid sådana tillfällen, då deras krigiska natur lätteligen kan förleda dem till att som fiender betrakta civila medlemmar af det kungliga svenska folket, detta folk, hvilket de svurit att med lif och blod försvara. Nu erfar man emellertid, att aftnarne efter oroligheterna artilleribefäl funnits närvarande å Exercisheden för att öfvervaka ordningen, och vi vilja också häri gerna se en borgen äfven för framtiden. Undersökningarne i denna ledsamma affär ha med raskhet och energi ledts af t. f. polismästaren, v. häradsh. A. O. Elliot, som dervid utvecklat hos en så ung polisdomare icke vanlig rädighet och kraft. IIans bemödanden att sprida ljus i saken ha äfven understödts af de tilltalades, såväl artilleristernas som husarernas, förmän, och tvifvelsutan ha dessa senare äfven förtjenst af att de tilltalade, från at förut härdnackadt och enständigt ha nekat till all!t, vid de senaste förhören visat benägenhet att åtminstone yppa något. Om, som vi vilja hoppas, ransakningarne skola leda till de nu tilltalades rättvisa bestraffande, får den allmänna rättskänslan känna sig tillfredsställd, oaktade härvidlag liksom vid så många andra tillfällen i verlden, några få komma att umgälla hvad många brutit. Men vi anse äfven att allmänheten för sin säkerhet eger rättighet fordra, att hädanefter mera vaksamhet än hittills egnas åt truppens lif och lefverne utom kasernen. Detta bör vara en ambitionssak för befälet, ett nödvändigt vilkor, såvida man verkligen vill ega anspråk på, att den militära espriten, utom kåren, skall anses innefatta annat än en väl putsad uniform, en oklanderligt ansad häst och en aldrig bristande uppmärksambet vid — den militäriska honnören! Måtte framför allt allmänheten. aldrig, på samma bedröfliga sätt som nu, komma i erfarenhet af att man i subordinationens sjelfva högqvarter utan permission kilar ut genom porten, klättrar öfver plank eller hoppar ut genom fönster lika ogeneradt som en skolgosse, hvilken blivit instängd för att läsa öfver en baklexa! Från dessa obehagliga scener vända vi oss till gladare och angenämare, men likaledes hemtade från Söndagen, vi mena Arbetareföreningens årshögtidsdag. Stadens tidningar ha förut fullständigt redogjort för de närmare detaljerna dervid, men hvad ingen penna förmår skildra, är det lifliga, brokiga folklifvet under de skuggiga löfhvalfven, det glada, harmlösa skämtet, den anda af sansad munterhet och god ordnirg, som från början till slut utmärkte den i all sin enkelhet utomordentligt lyckade festen. Lyckligtvis hade rapport om de tillämnade artillerist-mandaterna på Heden redan tidigt på e. m. ingått till föreningens ordf. — ett af de många bevisen på hvilken fart detta rykte tagit — och denne lät derföre den glada skaran återvända till staden på en annan väg än den, som begagnats vid utmarschen, genom hvilket kloka förfarande dagens glädje icke behöfde störas af något moln. Länge skall väl också minnet at denna anspråkslösa Åjubelfest i Lund fortlefva inom föreningen, liksom den för de utom föreningen stående tusentals åskådarne var ett nytt, talande bevis på den goda anda, den riktiga uppfattning af föreningens ädla syfte, som fortfarande lifvar och dermed också fortfarande rycker fram Göteborgs arbetareförenirg på ljusets och bildningens bana! Ett annat både angenämt och sorgligt minne är förknippadt med denna märkvärdiga Söndag. Det var nemligen då som k. teaterns värderade lilla filialafdelning gaf sin sista föreställning härstädes, den sista för huru lång tid, det vete Thalia och hofmarskalken af Eaholm allena! Men om det obetydliga fröet till en stor plan, som i all tysthet utsåddes under de älskliga artisternas härvaro kommer att växa upp och bära frukt, då skola icke åratal behöfva sörgå, innan vår teater återigen slår upp sina portar på vid gafvel för konstons värdiga idkare. Men om denna förhoppning skall bli en verklighet, gäller det ockå att visa, att vår stad eger icke blott ett fätal, ty det är en känd sak, utan en mångfald af sanna och uppriktiga konstvänner! Den som lefver får se, men vi äro optimister, vi misströsta derföre icke! Lifvets små obehag äro mångahanda och stynget af en knappnål kan ofta kännas smärtsammare än stöten af en stilett. Hvad som för mången kan synas vara ett lappri är för en annan en källa till olidlig pina. Finnes väl någon, som begåtvad med aldrig så litet musikaliskt gehör icke skulle känna sig glupskt generad af ait bo vägg i vägg med en nybörjare på klarinett eller ventiltrumpet? Men i ännu värre predikament kan man råka här i verlden. Man genomläse endast följande j klagande epistel, hvilken vi, med några obe2. — 2 0 of 2 mm I me Aa mm i Fm mm mA ALL