Göteborgsposten – 22 augusti 1868, sida 1

Åtskilliga år ha förflutit,sedan vårt samhälle sist oroades af uppträden sådana som under Lördags och Söndags aftnar. Sedan kalabaliken på Lorensberg för några år sedan ha vi dessbättre varit förskonade från dylika våldsbragder. Då, liksom nu, var det artillerister, som utförde hufvudrollerna i de blodiga lekarne, då, liksom nu, ville de utkrätva hämnd för verkliga eller förmenta oförrätter, dem tillfogade från ede civilas sida. Lika litet som det då lyckades för polisen att afstyra oväsendet, lika vanmäktig var den denna gång j sina bomödanden att hejda slagskämparna i deras vilda: framfart. Detta, om något, bör vara en fingervisning för vederbörande i afseende på den nuvarande polisstyrkans otillräcklighet, vid fall sådana som de nu föreliggande. Hade t. ex. högsta polismyndigheten vid båda dessa tillfällen egt till sitt förlogande ett tillräckligt aotal poliskonsiaplar, 50 eller mera, hvilka, beväpnade med sitt bastanta försvarsvapen, battongen, marscherat upp mot fridstörarne, äro vi nästan säkra om att bergerkaraseriet nog skulle lagt sig och mången nu oskyldigt misshandlad haft ögon, öron och andra lemmar oantastade. Några dussin facklor, i hast upplysande den i qvällens skymning insvepta valplatsen, skulle utan tvifvel äfven gjort sitt tiil, ty det är med den ragande menniskan som med det rasande djuret, hon fullbordar helst sina hemska dåd i mörkret och skuggan, skrämd, ryggande tillbaka för ljuset! Polisens nuvarande organisation uppreste dock, tyvärr, oöfverstigliga hinder för ett dylikt kraftigt inskridande; polisen gjorde hvad den kunde, men hvad den kunde var icke mycket. Det var en patrull af våldsverkarnes egna kamrater, som i Söndags afton ändtligen lyckades att göra ett slut på oväsendet. Detta var nu godt och väl, men ännu bättre skulle