Göteborgsposten – 20 augusti 1868, sida 1

r IINTLURLA4 Äi 1863 19.257; 1864 8,817; 1865 14.941 och under do fem första månaderna af 1866 24.402. De städer, hvilkas utförsel är störst, äro Dröbak och Kristiania. Den största mängden is går till England; redan under de första månaderna af sistnämnde år utgjorde utförseln dit 15.602 kommersläster. All denna is, är som man kan tänka, naturlig is, och det är ju också närmast till naturen som man är bånvisad för att skaffa sig is. Dersör ser man också hvarje år, så snart som kölden spännt ett istäcke osver sjöar och floder, hura en skara arbetare äro sysselsatta med att insamla denna vinterns produkt. Isynnerhet i Amerika försiggår denna insamling efter en storartad skala vid de stora kanadiska sjöarne. Så snart islagrot fatt den erforderliga tjockleken (15-—18 tum) blir ytan straxt befriad från snö och indelad i qvaurater, och en hel här af arbetare sändes na ut för att hugga tärniogar af is, köra upp dem På stranden och uppstapla dem i stora packbus. Men vid detta sätt att förskaffa sig is, häfta icke så få brister. Naturen är för det första ingen regelmessig leverantör; den lemnar icke på bestämd tid sina produkter och försummar sig understundom helt och hållet, hvilket isynuerhet vid isens användande till industrielt bruk är en mycket stor olägenhet. För det andra får man blott is om vintern och måste alltså bevara den till sommaren, hvilket är en mycket stor olägenhet, då det medför dels stora kostnader, dels förlust af is; och dertill kommer hvad som icke är den minsta olågenheten, att man på många ställen måste hemta sin is på långa afstånd. Franska köpmån 1 Havre ha således, då vintern varit alltför mild, måst hemta sin is från Norge. För att ashjelpa åtminstone deng första af dessa olägenheter har man på senare tider börjat använda ett äldre sätt att förse sig med denna vara och sålunda använda bergens glacierer, i det man t. ex, hemtat is från Schweitz. Vi veta nemligen att hos romrarne, der det var mycket i bruk att dricka snövatten, hemtade man isen från Apenninerna och Etna eamt körde densamma, inpackad i halm, nattetid på kärror till Rom. Men ett sådant sätt att förse sig med denna vara är mycket kostsamt, det finner man lätt. Dertill kommer att vid den alltjemt tilltagande isförbrukningen åro natarens iskällor icko alltid tillråckligs, och man har derföre börjat framställa is på artificiel väg, hvarigenom man blifvit alldeles cboroendo af naturen och är satt i stånd att när och vid hvad tid man önskar sjelf framställa sin is. Härifrån daterar sig en ny period i isens användande, hvilket härigenom tilltagit och utan tvifvel skall göra det ännu mera, så att denna produkt skull bliva af allt större betydelse för industrien. Alla de medel man användt sor att på artificiel väg framställa is grunda sig samtliga på lagen för bunden värme. Så vet man att en blandnving af snö och salt har en mycket lägre temperatur än blotta igen, emedan saltet vid isens smältning upplöser sig i vattnet och dermed binder värme. Detta sörhällande är utan tvifvel bekant från dagliga lifvet, i det man begagnar sig deraf för att vintertiden upptina frostrosorna på fönsterrutorna. Man bestryker blott glaset och rutorna bli då straxt klara; men det är den olägenbet med detta medel att smältningen blott varar så länge som det finnes något salt på glaset. Do vattenängor som ouppbörligt afsätta sig på detta asskolja snart saltet och rutan betäckes åter med isblommor. En sådan blandning kallas en kölablandning, och det finnes ett stort antal ämnen som i förening med snö eller is på grund af värmets bindande bringa termometern till att sjunka ett visst för hvarje ämne konstant artal grader under fryspunkten. Men då man vid många tillfällen blott skulle vara litet hjelpt då man till frambringande af is måste använda en beståndsdel som just är is, har man försökt använda andra ämnen, och utom de köldblandningar, som uppkomma genom upplösaing af olika salter i vatten, hur man framställt sadanagbestäende af syror och salter, hvarvid värmebindningen likaledes framkallas genom det fasta ämnets upplösning i vätskan. Vi återgifva här några recepter till köldblandningar, hvilka föreskrifter vi tro skola ega ett visst intresse och icke sakaa sitt gagn. 1) Blandningar af is och salter: 2 delar snö, 1 del koksalt; temperaturen sjunker 25 grader Cels. 2 delar stött is, 2 delar koksalt, 1 del salmiak; temperaturen sjunker 30 gr. 24 delar snö, 10 delar koksalt, 5 delar salmiak, 5 delar salpeter; temperaturen sjunker 85 gr. 12 delar is, 5 delar koksalt, 5 delar salpetersur ammoniak ; temperaturen sjunker 39 gr. 2) Blandningar af salter och vatten: 5 delar salmiak, 5 delar salpeter, 19 delar vatten; temperaturen sjunker 30 gr. (t. ex från 4 122 till — 180). 1 del soda, 1 del salpeter, 1 del vatten; temperaturen sjunker 36 gr. (t. ex. från 120 till — 24). 1 del ealmiak, 1 del vatten; temparaturen sjunker 33 grader. 3) Blandningar af syror och salter: ii.. Å A.