Göteborgsposten – 19 augusti 1868, sida 1

åsynen af en man som dukade ett bord, och en piga som sprang upp och ner för trappan med kokande vatten och krus, samt mycket larm och oredigt tal frapperade mig aldraförst då jag inträdde i huset, der jag visserligen varit förut, men der jag aldrig deltagit i något bullersamt sällskap. — De kunde ej hålla stånd emot vårt tappra folk; nej aldrig i lifvet. Tala om Bonaparte, ja om Czesar eller om denne eländige Arthur Wellivgton; jag ger ej ett öre för dem. Nej, så sannt jag är öfverste Cornelius Slattery, har det aldrig funnits en sådan general till som vår Scott, och ingenstädes på jorden kan ni finna soldater som kunna stå på sig mot de karlar som slåss under det stjernprydda baneret! Den talande var en mager liten man med ett nästan likfärgadt avsigte. — Ja, det kan visst vara godt och väl, öfverste Slattery, infoll Bolton; men det bevisar ju ej att ni ej äro lika stora tyranner som någon i verlden. Öfverste Slattery sönderkramade i ilskan den kritpipa han höll i handen och var i beredskap att svara Bolton, då Prendergast trädde fram och presenterade mig tillika med en annan som nyligen anländt. Det var en fet karl med slickadt hår och mycket mörk ansigtsfärg. Öfversten bugade sig och tog mig i hand; men då han fick ögonen på den lille fete karlens mörkfärgade ansigte, drog hau handen till sig och yttrade: — Nej, hr Prendergast! Öfverste Slattery räcker ej handen åt en neger, vore han också lordmayor i London, — Jeg försäkrar or, hr öfverste, att det är en utmärkt