Göteborgsposten – 19 augusti 1868, sida 1

bra, förmodande att der skulle vara bättre utrymme än på Hasselbacken, dit alla skulle. Dessa få växte snart till ett större antal — mer än 40 om jag ej irrar mig — och när de efter kl. 4 inträffade på Alhambra fanns ingen lokal för så många gäster att tillgå. Tiden gick under fruktlösa underhandlingar. vi gå till Hasselbacken. Så skedde. Men älven der var hela öfra våningen upptagen af flera middagsserveringar, och i stora matsalen på nedra bottnen voro ätven alla bord upptagna af gäster. Att mottaga en så stor legion nya gäster, så sent, och att förse dem i hast med en god middag, var ingalunda en lättlöst uppgift. Att afvisa dem, att låta resande, deribland utlänningar, misstänka att rall mat var slut på IIasselbacken — det var oförenligt med hr Davidsons ambition. Det är endast tillräckligt utrymme för gemensam servering som saknas, sade hr D., men om herrarne vilja vänta en halftimma så skall serveringen vara färdig. Det antogs med nöje, och hr D. höll ord. En ganska läcker middag serverades inom den bestämda tiden. För hufvudstaden utgjorde kapplöpningarne på Ladugårdsgärdet en nyhet som utlockade, jag kan ej säga buru många tusen personer. För de hutvudsakligaste detaljerna vid dessa kapplöpningar hafva tidningarne redan redogjort, och jag törbigår dem derföre. Men några detaljer hafva icke omnämnts, deribland det ledeamma missöde som drabbade hr Dyrsen, hvilken i tredje löpningen red frih. F. v. Essens vackra sto Germania. Fastän i de om löpningarne utfärdade annonserna uttryckligen anhållits att inga hundar skulle af åskådarne medtagas, voro många sådana, små och stora, tillstädes och förföljde springarne. I den tredje löpningen hade hr Dyrsen just ökat farten, då en stor hund framrusade och hoppade upp emot hästen, hvilken ögonblickligt kastade sig åt sidan, snafvade och föll omkull, under det att ryttaren med fullkomlig själsnärvaro frigjorde sig från stigbyglarne och med en utomordentlig styrka kastade sig ur sadeln, annars hade han kommit under hästen. Lyckligtvis skadades ej hr Dyrsen, men missödet qvarstod dock, ehuru han dertill ej var vållande. I täflingen mellan allmogens hästar vanns första priset af en från kappridniogen i Helsingborg bekant bondpojke, Nils Peter Julianus, som red sin faders häst, med hvilken pojken segrat i Heleingborg. Att han nu tog törsta priset föranleddes af en fintlighet, som närmade sig till knep, bestående deri, att han nära invid banans slut pressade sin medtäflares häst så nära intill barrieren, att nämnde höst ej fick tillräckligt utrymme, hejdades derigenom, men skilnaden dem emellan var dock knappast en tredjedels hästlängd. Min oftanämnde vän hr X. var naturligtvis ätven bland åskådarne af kappridningen; men emedan till hans många talanger icke räknas den att kunna sitta till häst, om ej på trähäst, så är det ganska begripligt, att han strängt fördömmer all kappridning. Ian har i detta afseende, och precist af samma anledning, flera likatänkande. Först och främst vredgades han derötver att icke ryttarnes namn på allmogens hästar upptogs på programmet, hvartill dock orsaken var den, att styre sen ända till sista stunden velat hålla löpningen öppen för så många täflande som ville anmäla sig, och just derföre kunde ej deras namn upptagas på det dagen förut tryckta programmet. Vidare knotade hr X. deröfver, att de för allmogehästarne utsatta priserna voro så låga, 25, 15 och 10 specier, hvari han nödvändigt ville se ett bevis på missaktning mot allmogen. Men obekant med förbållandet och liknöjd att läsa programmet, begrep han ej att för allmogens hästar erlades ingen inträdesasgift. Emedan hr X. såsom jag förut antydt, icke sjelf är ryttare, tördömmer han ell kappridning. Att de alltid praktiska engelsmännen skatta kappridningen högt och att den högst väsendtligt bringat bästkulturen i England till dess höga ståndpunkt, hvarken känner eller begriper han. För honom är det klart, att alla kappryttare, utom den unge Julianus från Wallaröd, äro I 8s8onen af en man som dukade ett