Göteborgsposten – 14 augusti 1868, sida 2

kamrat. Man angrep ånyo denne morske Achilles, allt hvad de tre curiatierna mot honom förmådde var att de lyckades knuffa in honom i ettivedskjul, hvars dörr tillstångdes med ett öfverfall och krampa, i hvilken sattes en träpinne. Nu ha vi den lymmeln1, tänkte helt visst de tre curiatierna, (vi be om ursäkt för detta uttryck, ty kanske polisen ej hör till Göteborgs curia) — men sel i nästa ögonblick var den tillbommade dörren af den improviserade fången uppbruten. Under tiden hade konstaplarne lyckats till allierade värfva tvenne starka bryggardrängar (konstaplarne voro äfven samtliga kraftigt folk) och med dessa hjelptrupper tägade de emot berserken. Denne hade dock i vodboder fått tag i en bastant påk, och med detta instrument gaf han den ene ett slag, som man skulle vara ganska dugtig för att motstå. En förtviflad strid uppstod. Bryggardrängar och poliser kastades om hvarandra; men äfven vid detta tillfälle synes ordningen haft sympatier, ty en mängd amatörer framträdde och med dessas tillhjelp lyckades man slutligen att få karlen upp på en bastant jernbeslagen kärra; då han icke ville hålla sig fast på denna, band man honom, och kosan togs nu mot poliskammaren, — Likt de gamla kämpar, af hvilka ban synes vara en af civilisationens dy mycket besudlad ättling, sjöng han under hela vägen smådevisor Öfver sina besegrare, och svårt, mycket svårt, hade man för att få honom in i Finkan. Mannen lärer nyligen kommit ut från en längre vistelse på kronoarbetskaren; och är hans namn Aron Andersson Kropp. Rådhusrätten. Igår fortsattes ransakmngen med förre kaptenen A. Wijkander. Tilloppet af nyfikna var denna gång högst obetydligt. Wijkanders utseende var som vanligt lugnt, och de sista tre veckorna han tillbragt i fängelset syntes ej på något synnerligt menligt sätt ha inverkat på hans kroppskonstiturionFrån brukspatron Joh. Cederholm, exp.sekr, L. J. LovEn, öfverste A. Silfverstolpe och brukspatron A. A. Berger hade inkommit skrifvelser i hvilka de förklarade att de icke vidkändes sina namnteckningar å deför falska dehsndlingarne. Ett sådant tillkännagifvande hade ännu icke inkommit från Justitie anslern v. Kock, hvarsöre äfven ombudsmannen för lånekontoret härstädes, häradsh. Jakobsson yrkade på målets uppskjutande enär ransakningen utan nämnde herrars hörande icke blefve tullstanaig. Wijkander aflemnade derefter en af honom affattad skrift i hvilken han framhöll att ransakningen nu sortgått i 4) månaders tid utan att något derunder sorekommit, som visat att hans från borjan asflagda bekännels i något afseende varit falsk. Detta vore för honom ett smärtsamt straff utom det lagen skulle komma att bestämma för hang brott. På grund af det anförda, och då hans förfalskning i sin helhet redan varit föremål för ransakning i Örebro, anholl han att få sin slutdom härstädes, enär ransakningen i Stockholm och Norrköping icke skulle kunna uppe lysa något vidare. Kunde emellertid rådhusrätten icke för tillfället härtill lemna sitt bifall, anhöll han att förfrågan i Norrköping måtte göras om man fordrade att han älven der måtte höras och att målet emellertid måtte uppskjutas. Efter en lång öfverlaggning förklarades W. af rådhusrätten saker till förfalskning, hvarjemte målet för ytterligare ransakning remitterades till Norrköpings rådhustätt.