Göteborgsposten – 8 augusti 1868, sida 1

svenska scen. Ingen af våra svenska skådespelare stär, efter vårt förmenande, framför h i versifierade dialogen i Den hvita halsduken, hvilket styckes hela utförande, inom parentes sagdt, synes oss vara det mest helgjutna som det lilla sällskapet här presterat. Att 1 sionerna, mäktig att anslå andra strängar hos ———————————— honom i sättet att säga sina saker. Man hågkomme endast hans reciterande af den nan äfven är mäktig att skildra de stora pasåskådaren än äfven den mest fulländade jeune premier kan förmå, det bevisar hans ypperliga å c itergifvande af Georges Bernard och hans M:ll Gurli Åber9 ar en af dessa täcka, behagliga och eleganta företeelser som vår kungliga teater ända sedan Gustat III:s dagar varit nog lycklig att kunna framvisa. Men hon är äfven framstående skådespelerska, mera dock i den eleganta konversationsmästerliga spel i Hertig JobI j j j än den naiva eller sentimentala genren. Redan innan fabriksarbeterskan Charlotte 1 En ung flickas dagboke iklädt sig baldrägten anade man i henne den tjusande salongsdamen. Hennes framsägande af dialogen är i allmänI. het förträffligt, vi skulle dock vilja varna mot ett då och då återkommande, i vissa roller fullkomligt omotiveradt, hastigt utrop af känsla; understundom är det fullkomligt på sin plats och man röres deraf, men ibland frågar man sig ovilkorligen: Hvartill just nu detta lilla harmoniska känsloskri! Men vill man se en mönsterbild af äkta parisiskt behag, af ungdom, fraicheur, fint koketteri och elegans, betrakte man denna artist som grefvinnan de Montauban i bagatellen Lika mot lika! M:ll Amanda Nerman är en artist, som från början med värma och allvar egnat sig åt sin konst. Hon har studerat i Paris, men de mönster bon der valt, synas oss icke alldeles fördelaktigt ha inverkat på hennes konstnärsutveckling. Det gitves ögonblick i hennes spel, då man ovilkorligen känner sig värmd och ryckes med, men ett, tu, tre kommer der ett tillkonstladt tonfall, en manierad accentuation, en besynnerlig, plötslig gest, det är alldeles som på en gång den der förebilden kylande ställde sig emellan åskådaren och den bild, som den unga skådespelerskan sjelf skulle kunnat bättre och mera sannt framställa. Men måhända är detta endast en öfvergående phas i hennes dramatiska utveckling, den skall, vi hoppas det åtminstone, aldrig stelna till — manr. Hr Victor Hartman är en ung skådespelare, med ett behagligt yttre, som ledigt och otvunget säger sina saker och rör sig på scenen. De roller, hvari han här uppträdt har han utfört oklanderligt, äfven då de icke egentligen legat inom hans genre. Han anses också för en af k. dramatiska scenens mest lofvande yngre förmågor. M:llerna Ringvall och Deland samt hr Callmen ha hvar i sin mån bidragit till en god ensemble. Man skall måhända förebrå oss att ha varit för omständliga för en chroniqueur. Må man förlåta oss, vi äro så ofta nödsakade att breda ut oss äfven i mindre behagliga ämnen, än dem hvarom vi här ofvan yttrat oss. Vi sluta med en uppriktig önskan, att de älskvärda och utmärkta artister, hvilka nu hedra oss med sitt besök, äfven måtte deraf vinna en mera reell uppmuntran än de stormande bifallsyttringarne hvarje alton. Må hvarje sann konstvän icke försumma att under den kommande veckan vederqvicka och stärka sig mot de okända, de kanske dystra öden — vi ha hört glunkas om hemska saker! — hvilka vi under instundande teatersäsong måbända gå till mötes! Huru gerna skulle icke mången bland oss med öfvertygelsens hela värma till de konstnärer, som nu gästa oss, vilja med Georges Bernard i Börd och förtjenst utropa: Resen icke, vi äro nöjde med er! Men kanske vi då riskera, att de småleende visa på halftomma bänkar och heltomma loger och svara: Vi resa, ty vi äro det icke med er! Men dessförinnan faller väl regn, och då fyllas väl luckorna i salongen, vilja vi hoppas! Under den fortfarande tropiska hettan göra hrr detaljörer i sodaoch seltersvatten briljanta affärer. Tänk, den som helt hastigt kunde få sig ett sådant monopol beviljadt, som den beskedliga allmänheten beviljar hrr schweizerioch restaurationsföreståndare, då de utan knot betala 25 öre för en flaska som i inköp kostar tre öre. Så alldeles utan knot sker det väl ändå icke, åtminstone att döma af en anonym biljett, hvilken vi i går fingo emottaga och som endast innehöll följande proklamation: t Uppmaning till Strike! Härmed uppmanas lorbrukaro af kolsyradt vatten ill föresatsen att ej förtära dylikt hos de värdshusvärdar, hvilka hålla varan i ett prig af 25 öre för flaska! I t Med kännedom af det vanmäktiga i dyika uppmaningar inregistrera vi endast biljetten som ett obestridligt faktum. Deremot inftörbinda vi oss att med största beredvilligi