Göteborgsposten – 8 augusti 1868, sida 1

Herrn har j sin veckokronekka fällt Nåra för klemande yttrande åm mei såm ja tar mäj förmättenheten svara På då de jute e rolit för en stackare att så där bli utpekad för folk ä såm ja ber härrn trycke i tidningin så att de får se att en e så go som en ann för se de ska ja säga att en kan vara like go som en sjusande Hebbe fast en bara e les dames du comptoir såm Härrn säjer å se för rästen e ho jnte en bitt bättre an nån fassten ho e ny ska ja säja å nog tycker ja härrn kunde ha bättre vett än att sätta on i tidningen ja ber härrn låtta dom se dätta bär å för rättvishetens skull lätat komma i Göteborgs Posten så att en inte får stå der me skammen. Oaktadt det illusoriska i piktur och diktion i denna intressanta skrifvelse och oaktadt måhända reflexionerna härvidlag skulle kunna göra sig sjelfva, måste vi dock erkänna att vi för oss sjelfva gjort en liten reflexion, den nemligen att hela dokumentet är, för att tala i häfdatecknare-stil, understucket. Mera allvar ligger då tvifvelsutan i följande insända bit: Till Red. af Göteborgs-Posten. Insändaren tager sig fribeten förfråga om ej någon åtgärd borde vidtagas af vederbörande så att beskattningen af hundkreatur nogare kunde kontrollerag än hvad nu är fallet, ty det är mycket troligt att störro antalet ej skattas för; samt om ej ett förordnande borde utgå om tillvaratagandet och dödandet af nu öfverallt, isynnerhet uti förstäderna kringstrykande hundar, hvilka sakna beskattningsmärke. Arma, i sommarhettan flåsande fyrbeningar! J anen icke hvilket Damoklessvärd, som sväfvar öfver edra hufvuden. Svansen icke oförsigtigt omkring öfverallt, tänken på ändan visynnerhet i förstäderna och skällen på edra husbönder ända tills de låta skattskrifva eder! I ett sällskap omtalades häromdagen att en person som f. n. vistas vid en af do närbelägna badorterna led af en hvarje sommar periodiskt återkommande och obotlig sjukdom, som kallades hösjukan. Ingen visste be: stämdt hvari sjukdomen bestod, tills slutligen någon helt lugnt yttrade: Hösjukan? Hvarje sommar och vid en badort! Då går han bestämdt och slår för någon! — Ahb nej, karlen är ju gifur — Ja, än sen då, det är väl derföre som sjukdomen anses för obotlig! Den glade Calle S. befann sig en gång i en societet, då en persons hastiga död, samma dag, omtalades. Ack ja, suckade en gammal tant och blängde gudsnådligt mot taket, så går det till här i verlden idag mig, i morgon dig — och i öfvermorgon sig utbrast hastigt Calle S.