Göteborgsposten – 8 augusti 1868, sida 1

ill doms med sig sjelt för att derigenom söka utröna af hvilken art dessa förväntninsar varit! Icke hvarje liebhaber är kännare; derföre att man kan uppfatta skönheorna i eft stycke, det riktiga spelet hos en skådespelare, är det derföre alldeles icke sagdt att man rätt kan uppskatta värdet hos alla andra. Man eger icke smak om man enlast besitter en ensidig sådan, man blir derigenom ofta desto mera partisk. Den enda sanna smaken är den universella, är den som omfattar det sköna i hvilken art det framträder, men som af ingon konstart begär mera nöje, mera tjusningsförmåga än den förmår uppväcka. Dessa ord af en af de grundligaste och samvetsgrannaste kritici, som någonsin och någonstädes funnits och som, öfver hundrade år gamla, likväl ännu idag ega sin fulla tilllämplighet, runno oss ovilkorligen i minnet, då vi idag ämnade börja krönikan med en hastig öfverblick af det värdefulla som den förflutna veckan skänkt oss af sann dramatisk konst, och vi voro frestade att låta pennan falla och ge vår föresats på båten. Huru! Äro vi icke sjelfva en af dessa gmå kritikaster? Lyckligtvis erinrade vi oss i detsamma, att vi icke kunna räknas till hrr recensenter ex professo, dessa stränga herrar, hvilka skapa en ryktbarhet med den ena handen och krossa en gryende talang med den andra. Vi causera mera än recensera, Vi betrakta oss nästan som en god vän bland publiken i salongen, som helt amikalt och öppenhjertigt säger vår vän artisten deruppe på tiljan våra tankar, alldeles som när man midt under brinnande spektakel nästan omedvetet ropar ett förtjust bravo eller smått förlägen mumlar för sig sjelf: Aj då! det der tyckte jag inte om, min vän lilla! vVoila tout! Men gubben Lessing och hans gyllene ord glömma vi icke för det! Konstnärsparet Knut och Betty Almlöf äro båda lysande bevis på huru sann och verklig kallelse för konsten förmår att så småningom undanrödja alla hinder och lång samt, men säkert leda till en utveckling, nu gränsande till fulländningens. Den som varit i tillfälle att följa dem under deras mångårig. konstnärsbana kan icke annat än glädjas ösver att nu finna dem på en höjd, dit väl svår ligen ingen vid deras första fjät på konstens törniga stig vågade hoppas att få se dem. Da moiseau, Chambourdon, Morbror Pehr, Balandier å ena, markisinnan de Pont-Volant, fröken de Senages och mor Bernard å andra sidan, äro icke dessa karakterer fulländade konstnärs skapelser, hvilken väl ingen för 16 å 17 år sedan skulle tilltrott den unge skådespelaren med de kantiga gesterna, de polichinellartade sprattlingarne och det eviga utoch invändandet på ögonen, eller den unga flickan med de entormiga hufvudrörelserna, de bestän diga småtittarne på fingerspetsarne?! En förträfflig skola, allvarliga och oaflåtliga stu dier, uppriktig kärlek till konsten, se der hvad som utvecklat de inneboende rika anlagen till hvad de nu äro, liksom mennisko snillet ur det dyrbara, men skrofliga marmor blocket framtrollar ett konstverk, som väcker allas beundran. Om vännen från parketten nu kommer och anmärker, att hos Mor bror Pehr godmodigheten mindre framträdde än den klippska småslugheten och att mor Bernard syntes nog ungdomlig, jemförd med sin herr son, så är ju detta endast obetydlig heter i det stora hela! Hr Svante Hedin står, som man vet, en sam i sin genre inom svenska scenen. Det är med honom som med Fredrik Deland, han är i vissa roller oöfvertrafflig, hvarje efterhärmning blir endast en klumpig karrikatyr. Denna eleganta bonhommie — man förlåte oss uttrycket! — detta komiska pathos, detta uddiga framkastande af repliken, denna öfvergitna, men aldrig råa eller stötande uppsluppenhet, hos hvem finnes väl allt detta så förepadt som hos honom? Finnes det väl någon svensk skådespelare som muntert kan parlera om sin lilla kines eller dystertåframslunga sitt hydrochloropotassium—potassium —potassium! så som han! Den som vill förebrå hr Hedin att städse vara sig lik jemföre endast hans spel i Ombyten och i En kopp thå. Och ännu alltid samma ungdomlighet, samma friskhet i uppfattning och aktion! Hr Gustaf Fredrikson har inom en jemförelsevis förvånande kort tid förvärfvat sig ett aktadt namn på Sveriges första scen. En okuflig böjelse för den dramatiska konsten förmådde honom att öfvergifva embetsmannabanan för att på allvar egna åt teatern en talang, hvarmed han redan under flera år tjusat i societetslifvet. Men från amatören till konstnären är ett jättesteg. Det erfordrades mycken kraft, ett brinnande nit, en oaflåtlig uppmärksamhet på sig sjelf hos den unge skådespelaren, för att han värdigt skulle kunna fylla sin plats inom den krets af framstående och uppburna dramatiska artister, hvaraf han direkte från sällskapsteaterns elevskola blef en medlem. Han var också nog lycklig att gssfärinnan få studera utmärkta förebilder nå SoBVv Ho E —— — — — PD —0 — — C OM: DT 50 — mr l —2—2L Ö W. MA FA —