Göteborgsposten – 8 augusti 1868, sida 1

Gotthold Ephraim Lessing säger på et ställe: En dramatisk konstdomares största finhet visar sig deri, att han i hvarje fall af belåtenhet eller missbelåtenhet ofelbart vet att urskilja hvad och huru mycket deraf bör skrifvas på författarens eller på skådespela rens räkning. Ty att tadla den ene för hvad den andre brutit är att förderfva båda. Den förre förlorar derigenom modet och den andre förhärdas i sina olater. Med rätta kan skådespelaren fordra att man här förfar med den största stränghet och opartiskhet. Den dramatiske diktaren kan när som helst bli rättfärdigad; hans verk försvinner icke, det stannar qvar och kan hvarje ögonblick ånyo framläggas till vårt bepröfvande. Men skådespelarens konst är i sina verk öfvergående. Det goda eller underhaltiga, som han presterar ilar hastigt förbi oss och ofta har han mera att tacka åskådarnes sinnesstämning för dagen än sig sjelf derföre, att ett eller annat moment på dessa gjort ett djupare intryck. En vacker figur, en förtrollande min, ett talande öga, behagfulla rörelser, ett älskligt tontall, en melodisk stämma, se der alltihop gaker som näppeligen kunna uttryckas i ord. Och likväl äro de hvarken de enda eller de största fullkomligheter, som utmärka den