Göteborgsposten – 4 augusti 1868, sida 1

till lättnad sör de sarkoster som skola gå under banan till nämnda hamn. Förslaget derom har, som det ofta händer hos vära fullmäktige, väckts mycket sent och lösningen af denna fråga försvåras högst betydligt deraf, att sullmäktige i berörda fråga alls icke äro sakkunniga, hvilket man ej heller skäligen af dem kan fordra. Men denna brist på sakkännedom försvårar ock jernvägsbyggnadsstyrelsens skriftvexling med stadsfullmäktige, enär styrelsen nödgas använda sin dyrbara tid för att utveckla sådana tekniska detaljer; som inför sakkunniga män ej behöfde vidröras. Stadsfullmäktige förfara utan tvifvel fullkomligt rätt, då de bemöda sig att få sammanbindningsbanan utförd på ett sådant sätt, att den så litet som möjligt lägger hinder i vägen för sjötrafiken. Men fullmäktige förfara lika otvifvelaktigt orätt, då de fordra att byggnadsstyrelsen skall lemna åsido den vigtiga omständigheten, att sammanbindningsbanans öfver Riddarfjärden höjande öfver hvad hittills är bestämdt, ådrager staten en betydlig tillökning i byggnadskostnaden. Styrelsen har också antydt, att den ej mot det väckta förslaget skulle hafva något att invända, i händelse medel stode densamma till buds för den ökade kostnadens bestridande. Det enklaste sättet att lösa frågan och tillika det riktigaste, vore derföre att stadsfullmäktige förklarade sig villiga att tillskjuta det belopp, som för banans höjande erfordras? Så skulle troligen hvarje annan kommun göra, och saknade den dertill utvägar, så fogade den sig efter omständigheterna. Men nu fordra fullmäktige att ifrågavarande medel skola tillsläppas af staten, som dock redan i och för banan be viljat ett så ofantligt stort belopp. Ett sådant anspråk är dock föga grapalaga och hufvudstaden föga värdigt. Jag föreställer mig också, att regeringen skall anse det högst betänkligt att bifalla ett dylikt anspråk, helst mer än tvifvelaktigt är, om statsrevisorerna och riksdagen framdeles skola gilla en utgift, som af kommunen (Stockholm), men icke af staten, bör bekostas. Den emellan stadsfullmäktiges depu erade och jernvägsbyggnadsstyrolsen förda skriftvexlingen, hvilken i hufvndstadens större tidningar intagits, är för öfrigt så till vida märklig, att då deputerade uppträda med mycken bitterhot, atundom med ett visst öfvermod, mot byggnadsstyrelsen, så svarar denna alltid lugnt och hofsamt. Emellertid har denna skriftvexling upptagit mycken tid, och arbetet å sammanbindningsbanan har fördröjts, icke minst till olägenhet för de många arbetsbehöfvande, som der kunnat beredas en god och väl behöflig arbetsförtjenst. Med mycken otålighet afbidas här kappridningen. Den blir mera freqventerad af täflande, än man i början väntat. Obekantskapen med vilkoren för och ändamålet med kappridningar, gör att man här knotar öfver det sätt hvarpå de anordnas. Sålunda anses det orätt, att särskilda pris utsättas för hästar, som endast ridas af gentlemän. Man anser det vara ett aristokratiskt påfund, klandervärdt derföre att det hindrar allmogen att i sådan täflan deltaga. Men åtgärden motiveras här likasom i utlandet deraf, att man förmår antingen egarne sjelfva eller andra gentlemän att rida de dyrbara hästarne, att sjelfva täfla såsom ryttare och att icke låta t. ex. deras tjenare uti dessa täflingar deltaga, hvilket naturligtvis vore en vida beqvämare åtgärd för egarne, som vunno prisen. Lika orätt vore det, om t. ex. gentlemän, som äro öfvade ryttare tillätos att täfla med allmogen i sådana kappridningar, som äro bestämda för allmogens hästar. Hufvudsaken i alla dylika täflingar är, att olika grupper anordnas, med olika anspråk på hvarje särskild grupp, men med så stor likställighet som möjligt inom hvarje sådan. Annars kunde man ju låta alla täflande försöka sig samtidigt i samma löpning, då den gifna följden deraf skulle blifva, att den snabbe, väl tränerade fullblodshingsten, riden af en skicklig ryttare, skulle vinna priset framför den tyngre, icke tränerade