Göteborgsposten – 4 augusti 1868, sida 1

— Nej, It bara bli det! Ifall Saelle såg att ni gick dit, så skulle det bli ett vackert spektakel. Det är emot reglorna och reglor äro reglor, ser ni, åtminstone här. Jag tänkte allvarsamt på att gifva karlen i det gula livrået och den gröna västen ett slag på örat, men afhölls från min föresats genom åsynen af en medelålders dame, hvars rasslande sidenklädning ensam var nog till att förskräcka tjenaren. — Jag träffade på den unge herrn här, mrs Prince — det är en ny gosse mrs — i bedrepp att gå in i hvardagsrummet .... — Det är bra, James, nu kan du gå. Det var något mildt och dock något mycket bestämdt i mrs Princees ton, och James försvann genom den gröna dörren utan att få sin historia slutad. Jag fick tid att betrakta den talande och se att hon var en medelålders qvinna med en viss fryntlig och behaglig min, som ingaf den förmodan att non befann sig utmärkt väl. Hon hade tillika en vänlig blick, och då våra ögon möttes blef jag rent af glad öfver att det fanns en sådan person i Sabine Villa. — Era saker äro uppburna i ert rum, sade hon; de voro mycket illa packade. Har ni ätit middag? Jaså, godt, då skall jag visa er ert rum. Laga nu att ni kan förlikas med era kamrater; ni vet nog att alla skolgossar äro svåra mot de nykomne. Skall jag någonsin kunna glömma den första morgonen? En klocka ljöd som om den gaf signal till en afrättning. Det var första påminnelsen om att gå till morgon