Göteborgsposten – 29 juli 1868, sida 1

ken, då, om jag ej irrar mig, 15 menniskolif förspilldes, greps hufvudstaden af stor förskräckelse. Man sade allmänt: sabriken kommer bestämdt att nedläggas af brist på arbetare, ty hvem vill väl ätventyra sitt lif der ? Men explosionen hade icke väl inträffat, förr än en mängd personer anmälde sig för att få anställning. Då etter den andra explosionen — desto mera skräckinjagande, som man ej känner egentliga anledningen dertill, men antager att den härledde sig från sjelfantändning — ett rykte, för öfrigt fullkomligt ogrundadt, spridde sig i hufvudstaden, att å nitroglycerinbolagets kontor förvarades ett stort parti sprängolja, som derifrån, enligt skedd befallning, skulle bortföras, ett ytterst lifsfarligt arbete, tyckes det — så anmälde sig genast en mängd personer att bära bort sprängoljan. De hade tått höra att i dagspenning betaltes tio riksdaler! Troligen omnämndes äfven i GöteborgsPosten efter någon af hufvudstadstidningarne, att en engelsman hållit ett vad, att han på 20 timmar skulle tillryggalägga vägen mellan Stockholm och Upsala (7 mil) till fots. Men då inga vidare detaljer om detta vad meddelats, torde ni hafva antagit att denna berättelse var en humbug. Men så är den icke. Vadet hölls å ena sidan af två rika ungherrar, som hvardera uppsatte 1,000 rdr, å andra sidan af mr T., associerad i ett handelshus härstädes, hvilken antog vadet och uppsatte en motsvarande summa. På utsatt tid anträdde han fotvandringen. Ankommen till Märsta gästgifvaregård, 33, mil härifrån, intog han en god måltid, lade sig derefter att sofva i två timmar, och fortsatte sedan vandringen de återstående 3 14 milen samt inträffade en half timma vid pass före den utsatta tiden i Upsala. Noga räknadt, hade endast 17 timmar användts till sjelfva fotvandringen. Mr T. var alldeles icke öfveransträngd genom denna promenad. Att 18-millioners-lånet blef asslutadt i London var utan tvitvel för ganska många en stor öfverraskning äfven här, och ändå större var öfverraskningen att det skulle taga så stor favör. Hvarken i London eller Köpenhamn har man haft kunskap om eller satt förtroende till det myckna talet här om våra förstörda finanser. En härvarande bankir, som eger den förtjensten att hafva etablerat en omfattande obligationshandel, hvilken han med stor skicklighet och tramgång bedrifver, har, fastän indirekte, gjort en ganska god affär på det ofvannämnda lånet. Samma dag lånet afslöts, köpte han på goda vilkor dels alla återstående obligationerna, till ett belopp af mer än en million rdr, af Stockholms stads sistbeslutade lån, och dels Jernkontorets obligationer för ett belopp af 400,000 rdr. Frågar man nu: kan detta köp anses som en god affär, då penningebristen är allmän? så svaras: här råder mindre penningebrist än brist på affärsverksamhet. Denna åsigt bekräftas af de betydliga depositionerna som göras i nästan alla de enskilda bankerna. Men emedan deras utlåning af flera skäl måste begränsas, så nödgas de, tör att icke ådraga sig ränteförluster, placera betydliga belopp i räntebärande obligationer — enskilda kapitalister nödgas vidtaga samma åtgärd — och derigenom kan den ofvannämnde bankiren med fullkomlig säkerhet beräkna, att de obligationer som Stockholms stad och Jernkontoret uttärdat snart blifva eftersökta. Ett ganska kuriöst spekuiationsföretag har nyligen omtalats och väckt en viss uppmärksamhet. Man vill åstadkomma en Intecknings-garantiförening. Man utgår från den åsigten att sastighetsegare, i hvilkas egendomar finnas inteckningar, skola associera sig, för att gemensamt bereda en sådan garanti hvarigenom inteckningssäkerheten förstärkes för hvarje inteckning särskildt. Till erhållande af en behöflig grundfond skola aktier å tillhopa en million rdr tecknas, och med denna grundfond hoppas man kunna uppnå det utstakade målet. Den nu föreslagna garantifrraningan afgar agantligan fagtiohaf(infaab