Göteborgsposten – 22 juli 1868, sida 1

Under tiden föll det mig in att doktor Ball och farfar kanske kunde vara litet ängsliga i anledning af mitt uteblifvande; men jag trodde dock ej att någon verkligen fruktat för att vi skulle ha omkommit. Det var nu nästan en månad sedan vi började vår stora resa. Jag anade ännu icke huru en pinsam väntan kan fylla en själ med sorg och slutligen begrafva allt hopp. VIII. Homkomston. — Vi äro alla så glada öfver att ha dig här igen, gamle vän — ingen menniska väntade att få en dig mera, yttrade kapten Buddicombe, som stod på Merlins däck då vi lade in i hamnen vid Cove, i det han upprepade gånger tryckte sin gamle kamrats hand. Förlist! ja, hvad annat kunde vi tro? vi skrifva i dag den 4 Maj. Sista gången man såg dig var utanför Ballycotton på aftonen den 5 April, och vi ha sedan den tiden haft den svåraste storm som på många år hemsökt dessa kuster. Folk häromkring säga att de aldrig sett en svårare sjö. Ett fartyg utan master har man sett gå till botten i närheten af Seven Heads. Dagen derefter har ett större fartyg, som blifvit sedt tillsammans med det andra, stött på grund på Horse Island och naturligtvis genast blifvit slaget i stycken; men man kunde dock se att det blifvit bygdt i Amerika. Det var lastadt med rom, cognac, tobak och siden.