Göteborgsposten – 22 juli 1868, sida 1

Article Image
Me Ret MVA TFTVDRATTLITTLAATLALI. SUV behandladt af mig. Men dema iakttagelse har han dock ej gjort sjelf, utan lånat från Dagl. Allehanda, som redan fö någon tid sedan antydde att jag städse con amore har prickat bemälte parti. Hr Key menar att jag framdragit de der förarglga reseräkningarne endast för att kompromtttera landtmannapartiet, och benämner de if mig på fakta grundade anmärkningarne (nu tommer en fras): taskspelarekonster, som snulda alldeles invid heder och ära. Men frasen är, som det ofta händer med de Keyska staserna, otydligt uttryckt. Äro verkligen anmirkningar, grundade på obestridliga och obestidda handlingar, taskspelarekonster? Sannolkt har hr Key velat antyda, att de åtgärder hvarmed åtskilliga resenärer inom hans parti försökt sig, varit taskspelarekonster, hvilla jag tagit mig friheten afslöja? Men hvarföry uttrycka sig så oklart? Vidare behagar hr Key tämpla mitt uppträdande i den skabrösa reteräkningsaffären så, som jag afsåg dermed bicke saken, utan personerna. Ytterligare en lla använd fras! Hvilken är saken här? Jo, de der oriktigt uppgjorda reseräkningarne. De måtte väl icke ha skrifvit sig sjelfva? Nej: Men då måste väl personerna, som skrifvit, dler åtminstone underskrifvit räkningarne och uppburit liqviden för dem, omnämnas, på det att allmänheten må känna hvilka de varit som obehörigt debiterat staten högre resekostnad, än som vederbort? Eller skulle kansk dessa reseräkningsutställare dicke omnämnas, emedan de äro representanter? Dernäst tillvitas jag af hi K., att min åtgärd (att taga dessa tilltagsur resenärer för hufvudet) icke är ett uttryck af rättskänsla; men huru kan hr Key veta det? Är det då så absolut omöjligt, att äfven min rättskänsla kan hafva uppretats vid anblicken af en så på en gång lumpen och oförsynt åtrå just hos i stället: Hvad nu specielt hr Key beträffar, så upptager hans såsom riksdagsman till riksgäldskontoret ingifna hemfärdsräkning 43 rdr 50 öre, och hans såsom komitledamot till armeförvaltningen ingifna reseräkning 95 rdr 67 öre. Han har således debiterat staten med 139 rår 17 ör för en resa från hufvudstaden till hemmet, q Jag for emellertid upp till komiten i medio af Öktober och reste hem, under trenne dagars förfärligt snöyrväder samt under deraf olsakado hinder, till julafton. Hr G. räknar naturligtvis icke denna vådliga hemfärd för någon resa allj, utan insinuerar: att jag icke skulle varit berättigad till ersättning, emedan komitns arbeten icke voro afslutade; men bade den behoft företagas, om jag icke varit komiteledamot, och hade jag annars varit nödsakad att fara upp igen efter blott 13 veckas vistande hemma? — Till ersättning för en homresa från komiten var jag alltid berättigad, när denna skett är likgiltigt, hufvudsak är här, om den verkligen egt rum och om den varit enkom föranledd af komitgöromålen, och så är förhållandet. Jag frågar dessutom hvarje opartisk och rätttänkande: När det blott berodde på oss sjelfva att ajournera komiten vid riksdagens slut och fara hem på någon tid, hvilket väl icke kunnat klandras efter 7 månaders nästan oafbruten bortovaro, samt derefter komma tillbaka och fortsätta komitarbetet, månne man, om så skett, kunnat ifrågasätta vår rätt till reseersättning hem, först såsom riksdagsmän, och sedermera såsom komitledamöter? När vi i stället blott ajournerat oss de förutnämnda dagarne vid jul, skulle det vara just denna arbetsflit som betog oss rätt att få ersättning för hemresan då? När det vidlyftiga komituppdraget sullgjorts på jemförelsevis ovanligt kort tid, är icke derigenom en vida större besparing beredd åt statsverket? Såsom bevis slutligen, att dylika komituppdrag kunna medföra kostnader, som icke återfinnas i ledamöternas reseräkningar, tillåter jag mig anföra : att jag och de två andra ledamöterna af Andra kammaren, Sven Nilsson och Bälter Sven Ersson, i och för sammanjemkning om möjligt till en gemensam reservation, och på hvilken jag hoppas både statsverket samt rust och rothållare skola hafva åtskilligt att vinna, vid komitens upplösning öfverenskommo att i Augusti åter sammanträffa i Stockholm och arbeta tillsammans, denna gång utan någon ersättning, hvarken för resa upp och ned eller för vistandet på stället. Jag anser mig nu hafva uttömt ämnet och öfverlemnar sista ordet åt hr Göran, men sjelfva tvisten åt hvarje opartisk och hederlig mans bedömande. Jag anhåller dock att de tidningar, hvilka tilläfventyrs finna för godt att upptaga den anonyme angriparens senaste diatrib, också finna sig af rättskänsla manade att återge detta mitt slutord. Sundsholm den 4 Juli 1868. Fmil Kew.

22 juli 1868, sida 1

Thumbnail