Göteborgsposten – 22 juli 1868, sida 1

till Indien. Men då jag anförtrodde Window min ide, anmärkte han: — Snarare till Amerika; hon narrar oss likväl i alla fall, kan jag se. Jag blir utskrattad och, hvad som är det värsta, jag får obehag af att jag lemnat min station. Något senare mumlade han: — Se så, nu är allt förbi, vi kunna se land. — Evilket land? — Naturligtvis den Nya verlden. Det lilla, en sky liknande föremål, som vi hade framför oss, blef större och större. Fartygens mängd tilltog och medan jag förbluffad betraktade allt detta, hörde jag mannen på utkik ropa: Skonerten lägger bi. Det förhöll sig som han sade. Skonerten icke endast lade bi, utan signalerade äfven ett stort amerikanskt krigsskepp. — Se så, detta fattades blott! mumlade Jack Window. Nu skall jag väl få gräl med den store yankeeskutan på köpet. Nej, det skall dock ej bli af. Nu beger jag mig min väg och vilja de tala vid mig, kunna de skicka skonerten efter mig. — Bara de vilja! Det skedde emellertid icke, och då månen på aftonen nedsände sina strålar till oss, var det tydligt att både krigsskeppet och skonerten hade öfvergifvit alla planer i afseende på Merlin. Sexton långa dagar och nätter till sjös, och jag började att hata skeppsskorpor, ärter och salt fläsk samt svart kaffe. Hela spänningen var nu förbi och Jack Window hade brådtom med sina journaler och rapporter.